Ibland undrar jag hur det känns att arbeta på Estrid. Den upplysta rakhyvelstillverkaren som vid varje tillfälle vill betona att du naturligtvis inte behöver raka benen eller armhålorna. Men om det är vad din själ och ditt sanna “jag” verkligen vill bör du ju välja en av Estrids rakhyvlar. I min mening förtjänar företaget och all sin copy en plats på ett framtida museum. När framtidens barn ska lära sig om vår tid bör de då titta på Estrids reklambilder i pastellfärger medan en museiguide berättar om det tidiga 2000-talets fäbless för socialt medveten konsumtion och vår liberala överideologi.
För vad är det Estrid säljer egentligen? Rakhyveln är ju en produkt som funnits i över hundra år och det är knappast någon teknologisk landvinning som är Estrids Unique Selling Point. Det är snarare en sorts medveten sensibilitet, en identitet, en bild. Det enda värdet är sign value, för att tala med Baudrillard. Deras kunder är ju inte sådana som okritiskt är slavar under könsnormerna. Nej, Estrids kunder är inte bara vackra, de brinner också för friare normer och är unapologetically themselves. Att välja Estrid är att välja den feministiska kampen och allas rätt att vara sig själv.
Det är knappast nödvändigt att peka ut paradoxen här. Estrid brukar benämnas som ett klassiskt exempel på purplewashing, det vill säga när ett bolag använder sig av feministiska budskap för att kränga sina produkter. Det moderna “sälj grej med tjej(-ers rättigheter)”. Men Estrid är knappast ensam. Enligt våra vänner på managementkonsultbyrån Washington Business Dynamics har andelen av USAs högst värderade bolag som publicerar rapporter om “sustainability” eller “corporate social responsibility” ökat från 20% år 2011 till 86% 2018.
I efterhand kanske det var onödigt av mig att hitta statistik för det här fenomenets utveckling. Alla med ögon har ju redan märkt att näringslivet tagit en socialt medveten vändning. Detta brukar oftast förklaras som i fallet med Estrid som en marknadsföringstaktik. Bolagen bryr ju sig naturligtvis bara om pengar, inte social förändring. Det är dock något som skaver med denna förklaring. Den stinker av misstankens hermeneutik och de flesta anställda är inte machavelianska profitmaskiner, även om bolagsformen uppmuntrar och i sig självt är ett uttryck för detta beteende. Nej, jag tror att näringslivet sociala medvetenhet även har en annan funktion. Det är ett försök att rädda arbetets meningsfullhet.
De senaste veckorna har ungas vilja eller rättare sagt ovilja att arbeta diskuteras flitigt. SvD och DN berättar att dagens unga inte drömmer om karriären och vill ha arbetstidsförkortning. Samma skepsis mot ett liv dominerat av arbete och karriär går att se i intresset för börshandel och trender som “huskvinnan” eller ”stay-at-home girlfriend”. I båda fall handlar det om att fly från lönearbetet som livets huvudsakliga aktivitet. Finansvalparna vill bli ekonomiskt oberoende och därmed slippa arbeta genom sina klipp, de vill skapa en “frihetsmaskin”. Likaså är det med kvinnorna som vill fly från den alienerande arbetsmarknaden in i hemmets idyll. Oavsett vad man tycker om dessa flyktförsök härstammar de från samma idé: man vill helt enkelt inte slösa bort sitt enda liv på ett jobb som inte känns meningsfullt.
Alternativet till denna flykt från arbetet är vad som kommit att kallas “Quiet Quitting”, det farliga och radikala fenomenet där “people are not going above and beyond at work and just meeting their job description”. För oss som inte jobbar som managementkonsult låter det här ganska likt att bara “ha ett jobb”. Men brist på engagemang på jobbet får enorma konsekvenser för ett företags intäkter. Enligt Gallup (som visserligen säljer dyra kurser i hur chefer kan “improve engagement”) kostar arbetares brist på entusiasm världen 7,8 biljoner i förlorad produktivitet. Hur man nu räknar på det. Oavsett ligger det naturligtvis i kapitalets intresse att du brinner för ditt yrke. Frågan är därmed hur man sätter denna eld i brand.
Det är det här som ligger bakom näringslivet plötsliga entusiasm för social rättvisa, dess kamp mot patriarkatet och rasism. Det har blivit ett viktigt sätt att rekrytera ung talang och behålla den. Ett sätt att rättfärdiga stressiga arbetsförhållanden och knappa deadlines. I ditt jobb på Estrid säljer du inte rakhyvlar, du gör något långt viktigare. Du bidrar till progressiv social förändring, och vilka inom medelklassen gillar inte det? Det här är inga hemligheter för vare sig bolagen eller forskningen. CSR, “corporate social responsibility”, ökar de anställdas engagemang mer än materiella belöningar. Människan är en troende varelse, vi söker stora berättelser att förlora oss själva i. I tider med ökad klimatmedvetenhet har besinningslös konsumism blivit otrendig bland de bildade klasserna. Ökad BNP och tillväxt är inte längre en tilltalande berättelse och i dess plats har näringslivets sociala medvetenhet växt fram.
Så, hur känns det att arbeta på Estrid egentligen? Möjligen är det helt otroligt. Du står på barrikaderna, tar dig an vår tids viktigaste frågor och får betalt för det på kuppen. En riktig proffsrevolutionär. Eller så är det en mardröm av medelklassängslighet och kognitiv dissonans. Kanske så är det bara ett jobb.