På sätt och vis hör det till det mänskliga tillståndet att aldrig vara riktigt närvarande, det kan mindfulness-industrins årsintäkter gå i god för. Vi har en obeveklig lust att jämt och ständigt fly undan det vi har framför oss, en ovana att rikta blicken bort från vårt här och nu för att i stället fly in i ett pinsamt minne från högstadieåren eller en dagdröm om våra nära förestående framgångar. Det vore inte utan motstycke i tänkandets historia att hävda att det är just precis detta flackande mellan förut och senare som utgör den mänskliga tidsligheten överhuvudtaget. Filosofer har till och med hävdat att vårt nu inte är någonting annat än skådeplatsen för denna temporala koncentrationssvårighet.
Samtidigt verkar det motsägelsefullt att mena att vi inte alls, inte ens delvis, skulle befinna oss här och nu. Var skulle vi annars vara? Är inte ”här” själva definitionen av var vi befinner oss? Det verkar som ett av de mest okontroversiella påståendena man kan tänka sig, åtminstone om man får tro Eva, Magnus och Brasses ontologiskt sedelärande visa:
Där är där man inte är
Här är där där man är
och här har man alltid med sig
här har man alltid med sig…
När den skrevs måste sångens påståenden framstått som ovedersägliga. Återigen: hur kunde de inte stämma? Var skulle vi annars vara, om vi inte var här? Trots det verkar det som att vi idag, under den obotligt uppkopplade människans tidevarv, har skäl att revidera Fem myror är fler än fyra elefanter-gängets svepande spatio-ontologiska utsagor. Samtidsmänniskan har nämligen tagit till sig en ovana att i tid och otid, och dessutom alltmer ofta, sjunka ner i ett tillstånd där hon varken verkar befinna sig här eller där, utan då hon måste sägas befinna sig ingenstans – tillfällen när hon liksom misslyckas med att ha ”här” med sig.
På sätt och vis är det ingenting nytt. Som sagt har vi en obotlig tendens att gång efter annan lämna vårt ”här.” Vi ägnar oss åt en lång rad aktiviteter vars själva syfte är att ta oss till en annan plats än den vi rent kroppsligt befinner oss på. Vi går på bio, läser böcker, lyssnar på berättelser. Vi tycker om känslan av att försvinna: är filmen, boken eller berättelsen bra säger vi att vi blev ”alldeles uppslukade.” Även när vi bara sitter och rullar tummarna kan vi försvinna bort i tankar. Väggarna, möblemanget, matoset från grannen, skränet och dånen från gatan utanför bleknar bort och vi finner oss i en av de ovan nämnda framgångsfantasierna eller smärtsamma skolminnena.
Till filmen, boken och berättelsen får vi idag foga (åtminstone) en handfull nyuppfunna eskapistiska tidsfördriv, den mest tidstypiska av vilka – och också den aktivitet som i mångt och mycket ersatt förfädernas sysslolösa dagdrömmande – är skrollandet. Oavsett ens drug of choise, om man föredrar Twitter eller Tiktok, Instagram, Facebook, 4chan eller Reddit är skrollkomans symtom desamma. Med mobilskärmen någon decimeter från nästippen bleknar omvärlden bort, och för en utomstående ser det ut att ske på ungefär samma sätt som när vi tittar på film eller spelar ett tv-spel. Om vi däremot betraktar sjukdomstillståndet pseudo-fenomenologiskt, så att säga “från insidan”, upptäcker vi strax att den typ av eskapism som flödet erbjuder skiljer sig åt från samtliga av de tidsfördriv som våra förfäder hade att tillgå.
Till viss del är det en fråga om intensitet. Visst finns det exempelvis filmer med förmågan att uppsluka och omskaka oss så till den grad att vi känner oss vimmelkantiga när eftertexterna börjar rulla, men dessa är undantag snarare än regel. Kontrastera detta med normaltillståndet efter en gedigen skroll-session: när man tillslut, efter att under en halv evighet upprepat för sig själv ”bara fem minuter till”, förmår sig till att trycka på låsknappen och återvänder till sitt här, verkar platsen nästan främmande, tillståndet man finner sig i närmast att likna vid bakfylla eller jetlag. Självklart vet vi var vi är, men vi är ”här” på samma sätt som om vi nyss kom hit, nyss kom tillbaka efter en resa, trots att vi rent kroppsligt förblivit så stilla som en människokropp kan vara.
Men mer än en gradfråga är det vår befintlighet som särskiljer skrollkoman från övriga flyktförsök. När vi uppslukats av filmen, dagdrömmen eller tv-spelet blir vi just uppslukade, med hull och hår. Det vill säga: vårt ”här” blir ersatt av filmens, dagdrömmens eller spelets ”där.” Trots allt, vad säger vi på väg ut från en omskakande bioupplevelse om inte: ”Det kändes som att jag var där.”
Var befinner vi oss då under våra skrollkomor? Vi är alldeles säkert inte ”här” – varför skulle det i sådana fall kännas som en återkomst när vi lägger ifrån oss telefonen? Men vi kan inte heller, till skillnad från i biosalongen eller framför LED-skärmen, säga oss vara ”där.” Flödet har ingen sådan tillflyktsort att erbjuda. Under skrollandet kastas vi mellan sönderbombade åkerfält i östra Ukraina, till en avlägsen släktings femtioårsfirande, till den strand vi solade på för på dagen tre år sedan, till en vallokal någonstans på den amerikanska vischan. Den algoritmiska logik som beslutar var vi ska färdas härnäst är dold för oss, vilket är liktydigt med att säga att det inte finns någon förflyttelselogik överhuvudtaget – ingenting som konceptuellt sammanfogar de splittrade paketen content till en enhetlig plats, ett provisoriskt ”här.” Samtidigt är ingen enskild hållplats i flödets gatlopp utvecklat nog för att ensamt husera oss, och även om de vore kapabla till det är inte det var vi är ute efter. Vad som får oss att slukas av flödet är ingen enskild artikels, ingen memes, inget tweets eller tvåsekundersklipps attraktionskraft. Källan till flödets gravitetiska dragning är dess kvantitet, innehållets ändlöshet, det för alltid fortlöpande skrollandet i sig. Till viss del har vi alltid redan föregripit tummens rörelse, befinner oss alltid delvis redan vid nästa artikel, nästa meme eller tvåsekundersklipp. Uppslukandet är inte ett uppslukande med hull och hår, flödet sväljer oss inte hela. I skrollkoman blir vi söndertuggade och finfördelade mellan en alltid tilltagande och ständigt föränderlig uppsättning ”där”, inget beständigt nog för att axla rollen av ett provisoriskt ”här.”
Enkelt uttryckt: uppslukade av flödet är vi inte ”här”, men vi är även lämnade utan ett egentligt ”där.” Den enda plats vi kan säga oss befinna oss på är – ingenstans.