På väg tillbaka från ett lunchmöte passerar du ett brofäste och din blick faller på ett hålrum i betongfundamentet. En ståldörr en knapp manslängd hög har tappat greppet om de sönderrostade gångjärnen och blottar ett krypin med jordtäckt golv som säkert en gång i tiden hade ett tilltänkt syfte men som nu glömts bort och lämnats öppet för naturen att återerövra.
“Där skulle man kunna bo,” tänker du, och leker under resten av vägen tillbaka till kontoret med tanken på att krypa in i håligheten, rensa ut allt skräp som förbipasserande har kastat in under åren och släpa dit ditt eget möblemang. Ett bord. Kanske ett par stolar. Du skulle nog till och med kunna få in en säng om du först monterade ner den och rullade ihop madrassen.
Järndörren skulle du kunna laga eller byta ut. Och om inte går det säkert att hitta en plywoodskiva borta vid byggarbetsplatsen stor nog för att täcka öppningen. Du kan tända ett par värmeljus, hämta det gamla stormköket – eller nej, du skulle ju faktiskt kunna koppla upp dig till elnätet om du drog en kabel till en av gatlyktorna på bron. Det kan ju inte vara alltför svårt.
Då skulle det ju bli ett riktigt mysigt litet krypin. Någonting alldeles eget. Ett hemligt tillhåll att gömma sig på. Gömma sig för vad? Äh, ingenting särskilt. Bara gömma sig i största allmänhet. Det skulle kännas tryggt.
Och trots att du vet att det inte alls skulle bli så mysigt i verkligheten, trots att det antagligen skulle bli kallt eller alldeles för varmt, syrefattigt och att betongväggarna skulle svettas, och trots att du ju faktiskt har ett utomordentligt hem utrustat med i stort sett alla tänkbara bekvämligheter – trots allt det skulle en sådan tillvaro ha någonting som fattas i ditt egentliga, civiliserade liv.
Under helgens skogspromenad stöter du på en rotvälta som blottlagt ett hål ner i underjorden, en stund senare en grottmynning lagom bred för att släppa in dig, och du slås av samma tanke: “Där skulle man ju kunna bo!” – eller snarare: “Det där skulle ju kunna bli mitt bo!”
Du kikar in under din grannes altan. Du upptäcker ett dolt utrymme bakom en trave flyttkartonger i källaren eller mellan vindens ytter- och innervägg. På väg till jobbet passerar du en kloakrensning, och fastän stanken tränger igenom den ärm du satt för näsan kan du inte låta bli att sakta in. Du spanar ner i gatubrunnen. Ja, även tanken på att bo i en kloak har en viss tjusning.
Det finns ändlöst många motargument. Det finns endast motargument. Och självklart skulle du aldrig, i verkligheten, agera på impulsen. Det kommer inte ens på fråga. Men likväl finns den där: en oförneklig lust att bara skita i allt, strunta i jobbet, hemmet, familjen – släppa allt för lyckan att få bo i ett hål.
Vi människor har ett rikt inre liv, genomkorsas dagligen av otaliga, ofta motstridiga drifter och impulser. Du vill vara en bra person. Du vill vara uppbygglig och snäll. Samtidigt kan du ibland vara aggressiv, självdestruktiv och ond. Du söker bekräftelse, längtar efter en känsla av gemenskap, suktar efter andras kroppar. Du har en självbevarelsedrift, en dödsdrift, en livs- och sexualdrift – och du har även din mullvadsdrift.
Mycket bläck har spillts för att beskriva det mänskliga psykets dynamik, men än så länge har mullvadsdriften gått under radarn – vilket på sätt och vis hör till ämnets natur. Samtidigt är den en oförneklig del av det mentala maskineriet. Att passera ett hål är alltid förknippat med en impuls att kika in, även om du sällan agerar på den, åtminstone efter den tidpunkt då du har börjat betrakta dig själv som vuxen.
Mullvadsdriften skjuts undan, förvisas till fantasins isoleringsceller eller till framställningsformer som gör den iakttagbar på behörigt avstånd. Du läser Kafkas Boet och lyckas för en stund stilla ditt begär genom att leva dig in i berättarjagets situation, låtsas att det är ditt eget bo, att det är du som kryper runt i jordgångarna och kurar i de små rummen. Du tittar på intervjuer med New Yorks mole people, de invånare som tvingats till ett liv i de skrymslen som resten av metropolen glömt bort, och trots den sympati du känner för de hemlösa, kan du inte undgå att beklaga dig över att våra vintrar är för kalla för en sådan tillvaro. Med skräckblandad fascination och ett visst mått av avundsjuka tittar du på de som vågar ta steget och ge sig ut för att utforska stadens dolda delar eller jordskorpans ändlösa grottsystem. Inte undra på att Robert Macfarlanes underjordiska reseskildring Underland blev en best-seller.
Liksom alla andra irrationella lustar ligger någonting skamligt över mullvadsdriften. Längtan efter att få bo i ett hål – den betraktas som äcklig, lortig, ociviliserad, barnslig, men för det mesta betraktas den inte alls. Mullvadsdriften sublimeras, förskjuts från hålet, jordens fukt och mörker till mer rumsrena begärsobjekt. Överjaget menar att du i själva verket suktar efter livet i en låda. Du vill födas, bo, äta, färdas i och dö i diverse lådor. – Men som varje psykoanalytiker vet går drifterna inte att kväva, aldrig fullt ut. Det finns ingen låddrift. Förskjutningen tjänar bara till att göra den egentliga mullvadsdriften hanterlig.
Överjaget kan göra sitt yttersta för att begrava dem, men väl under jord antar drifterna sitt egna liv, karvar fram nya vindlingar för att sedan visa sina vitögda ansikten på de mest oanade platser på den kognitiva kartan. Överjagets klubba bankar och bankar men kommer aldrig åt drifternas rötter, försöker ersätta dem med snusförnuftiga begär, men till ringa effekt. Drifterna tillhör inte överjagets, utan detets fuktiga och illa upplysta domän – och det gäller inte minst mullvadsdriften.
Kanske är den ingenting mer än ett uttryck för vår längtan tillbaka till livmodern. Kanske kan mullvadsdriften spåra sina gångar längre tillbaka än så. Kanske fanns den redan hos de urdäggdjur som tack vare sin underjordiska tillvaro undgick dinosauriernas öde när jättemeteoriten störtdök ner i Mexikanska golfen. Kanske är de två teorierna i själva verket densamma. Skulle det inte kunna vara som så att mänsklighetens urförfäder sökte sig under mark tack vare den ur livmodern sprungna mullvadsdriften? Eller, om man är lagd åt det mer esoteriskt spekulativa hållet, skulle det inte kunna vara som så att de första däggdjuren utvecklade livmödrar just för att de små, redan innan livets första skrik, skulle få uppleva den urtillfredsställelse det innebär att få kura i ett hål?