Hettan ligger tjock. Ett osynligt gasmoln tätt inpå huden, omöjligt att undfly. Inte ens trädens eller markisernas skuggor, inte ens fiken, biblioteken eller krogarna erbjuder någon respit. Det är svårt att tänka. Omöjligt att säga någonting annat än de första orden som dyker upp i skallen. Sirener tjuter både till höger och vänster om dig där du står och väntar på en försenad buss. Vittnar om värmeslag, hjärtattacker och det numera ständigt och överallt rådande eldningsförbudet. Du hoppas att molnen i öster kommer med regn eller åtminstone skugga och undrar varför du i hela fridens namn gick med på att stanna i Stockholm över sommaren.
Det känns som att det inte brukade vara såhär. Inte bara att temperaturerna klättrar högre nu. Det kanske de inte ens gör. Snarare att hettan är en annan. Mer ondsint och menande. Idén om en stadssommar brukade vara förknippad med en viss sorglös romantik. Sköna dagar i Tantolunden, glass och bad och parkhäng, uteserveringar och långa, ljusa kvällar på gräset nedanför Sofiakyrkan. Förvisso är allt det fortfarande möjligt, och om du ser dig omkring kommer du upptäcka att hettan utåt sett fortfarande firas så som den alltid har gjort. Men det där oartikulerade som omger varje livsbejakande handling, det som i brist på bättre ord skulle kunna kallas deras stämning eller biton – den är inte längre vad den var under tiotalets första hälft. Varje härligt skrik när någon hoppar ner i vattnet har en liksom skuldmedveten efterklang som gör det svårt att njuta fullt ut. Allt carpande av diem till trots finns det en nykter vetskap om att rekordvärmen inte längre är ett glassigt undantag, utan en rastplats på den enkelriktade vägen mot det kommande, kokande, nya normala.
Du vet det. Men du vet det samtidigt inte helt och hållet. För på samma sätt som den kokande hettan vid busstationen påminner dig om världens undergång, har varje kylig väderprognos och varje vit vinter med sig en flyktig förhoppning om att Greta och experterna kanske visst har fel och galningarna rätt. På samma sätt som du ibland funderar på om det kanske finns fog för att bli en prepper, bor det också en liten, liten skeptiker inom dig. En liten klimatförnekare som med varje mild bris viskar “Kanske inte”. Om du skulle få frågan skulle du naturligtvis förneka hans existens. Dessutom är det ju knappast så att du lyssnar på honom. Trots det är han där, talar ljuva ord om att det inte är ditt fel, att det inte är så illa som det låter och att du faktiskt har rätt att unna dig varje gång du läser om koldioxidhalterna eller står i kön till charterplanet.
Det är märkligt att klimathotet så lätt bjuder in till tvivel, någonting som det inte delar med övriga samtida orosmoment. Även om det är knepigt att få någon klarhet om exakt vad som pågår där borta, betvivlar du ju knappast på samma sätt att det råder krig i Ukraina. Och trots att du varken var vid medvetande eller ens vid liv under Kalla krigets mest bistra vintrar, verkar det osannolikt att du skulle ha tvivlat på kärnvapenarsenalernas förmåga att rämna allt vi kallar civilisation med marken.
Men kopplingen mellan koldioxidutsläppen och den stigande medeltemperaturen (trots att du vet att den är verklig) framstår på något sätt som åtminstone möjlig att betvivla. Också i de stunder när du känner dig stark nog att konfrontera klimatnyheternas orosmoln och faktiskt försöker förstå vad du redan vet (att havsnivåerna stiger, att torsken krymper och skogarna brinner) framstår tankarna aldrig helt och hållet som rena sakpåståenden. De har alltid någonting drömlikt eller hypotetiskt över sig. Fastän du vet att Kanada står i brand och att en tredjedel av Pakistan ligger under vatten, fastän de påståendena har samma kunskapsmässiga status som din vetskap om gängvåldet, låter det ändå som om det rör sig om fiktioner. Som om verkligheten, trots att den verkligen ser ut precis såhär, inte kan se ut såhär.
Självklart finns det gott om möjliga förklaringar. De kausalkedjor som förbinder Himalayas smältande glaciärer och de etiopiska åkrarnas missväxt med dina konsumtionsvanor är komplexa och mångfacetterade, och Koch-brödernas propagandakrig gör de föga lättare att följa. Samtidigt finns det en lång rad fenomen som omges av samma nivå av komplexitet och misinformation. Covid inte minst. Men såtillvida du inte klättrat djupt, djupt ner i konspirationsteoretikernas verklighetstunnlar var ditt tvivel snarare riktat mot detaljfrågorna än mot pandemins ontologiska kärna. Det verkar finnas någonting hos själva idén om klimathotet som får den att liksom framstå som orimlig. Som om klimatförändringarna som en av människan initierad process strider mot hur det moderna medvetandet tycker att verkligheten borde fungera.
Genom modernitetens ögon utgörs verklighetens yttersta grund av de sanningar som studeras av (huvudsakligen natur-)vetenskaperna, och vad dessa lär oss är att jorden är en himlakropp. Den är ett objekt, och det är denna grundiakttagelse som tillåter oss att studera den objektivt. Men ställda inför de nuvarande och stundande klimatförändringarna tycks det här perspektivet inte längre tillräckligt. Vad klimathotet påminner oss om är att jorden inte bara är den objektiva bakgrund mot vilken människan kan leva ut sitt subjektiva drama. Jorden är inte bara här för oss. Den är även här med oss.
Det här betyder inte att den empiriska vetenskapen har gått felaktigt fram i sina försök att diagnostisera planetens åkommor. Tvärtom är det endast genom dess metoder som vi överhuvudtaget vet att hon är sjuk och att det är vi som har smittat ner henne. Och inte heller grundar sig behovet av en återsubjektivering av jorden på symtomen i sig, som om översvämningarna, hellregnen eller bränderna skulle vara bevis på att planeten besitter en egen vilja, motsträvig mänsklighetens exploateringsiver.
I sin artikel Agency in the Time of the Anthropocene påpekar Bruno Latour att vad som utmärker ett subjekt, mer än dess kapacitet att handla, är dess förmåga att kunna bli utsatt för handlingar. Ett subjekt är något som kan bli skadat och omhändertaget, som kan bli misskött och omskött, och det är i detta avseende som jorden återerövrar sin subjektivitet. Klimatförändringarna tvingar människan att betrakta sina exploateringar som kapabla att åsamka smärta. Till skillnad från kärnvapenhotet, som ytterst sett är ett bevis på den förnuftiga blickens suveränitet, väcker miljöförstöringarna medlidande. Även om att kärnvapnen gick att frukta fanns det föga att ångra. Men när du får höra att förra veckan var den varmaste sjudagarsperioden någonsin verkar det vara just ånger du känner. Om det var oro som grep dig skulle du sannolikt fortsätta att läsa, men skuldmedvetenhet får dig att titta bort. Snarare än genom ett tilltänkt hämndbegär, är det alltså genom sin sårbarhet som Moder Jord återvänder upp på scenen.
Men för den moderna människan är det här ett kategorifel. Jorden så som den existerar i verkligheten (har du fått lära dig) är ingenting annat än ett objekt att studera och en död omgivning att utvinna resurser ur. En blandning av Galileos snurrande himlakropp och Heideggers bild av den moderna världen om en enda stor bensinstation. Jorden som ett sårbart subjekt, som någon som är här tillsammans med oss på samma sätt som vi är här tillsammans med djuren och med varandra, är en bild av jorden som hör myterna och litteraturen till. Det torde inte vara någonting annat än en liknelse. På så sätt är det föga underligt att klimatnyheterna snarare påminner om fiktion än om sakprosa, att de går att betvivla på samma sätt som vi betvivlar spökhistorier eller det alltför spektakulära. Vad miljöförstöringen och klimatförändringarna försöker tala om för dig, verkar det som, vad de tycks vittna om, är att sagornas Moder Jord på ett eller annat sätt har blivit verklighet, och en sådan återmystifiering av världsalltet är det mest förnuftsvidriga som det moderna medvetandet kan tänka sig.
Den där lilla skeptikern som bor inom dig har alltså fog för att börja viska. Inför ett tankemässigt paradigmskifte av det här slaget är det bara naturligt för honom att krypa fram. Men det betyder inte att han har rätt, på samma sätt som han inte heller hade rätt när mänskligheten fick lära sig att vi inte befinner oss i universums absoluta mittpunkt. Klimatförändringarna tvingar dig inte bara att inse att jorden verkligen förändras tack vare människans handlingar. De tvingar dig också förändra din uppfattning om vad jorden verkligen är.