”There are cathedrals everywhere for those with the eyes to see”. Orden är livsstilsgurun tillika -vraket Jordan B Petersons. Han twittrade aforismen den nionde mars 2023 tillsammans med en bild föreställande solskenet genom en vattenflaska av märket Evian. Den mycket populära tweeten kan sägas symbolisera slutet på bilden av Peterson som en farlig intellektuell renegat och slutförde hans förvandling till en lustig, kroniskt online farbror, komplett med allt mer excentriska kostymer. Att det gällde just en vattenflaska av plast gör det hela så mycket bättre. Finns det någon bättre symbol för konsumtionssamhällets avgrundslösa banalitet och fulhet? Trots det såg Peterson en vacker katedral i just det. Hans uttalande blev snabbt hånat. Plattformens användaremundrade om inte professorn var tillbaka på benzon.
Men Petersons citat blev också hyllat och tycktes av många ljuda av en hemlig visdom. Det blev snabbt en trend att fota till synes själlösa saker (som en överbelamrad amerikansk vägskylt eller ett flipperspel med South Park-tema) och upprepa Petersons mantra. Som genom en trollformel fick fotografierna ett märkligt skimmer av skönhet och andakt.
Tweeten slog an en understimulerad nerv i samtiden. Den var oskyldig. Som ett barns blick på världen. Visst, det är lätt att håna. Man kan likt mig kalla en Evian-flaska för en ”symbol för konsumtionssamhällets avgrundslösa banalitet och fulhet”. Men vad vore poängen med det? Den sortens kritik är lika banal som sitt objekt. Frågan är istället denna: Vem vill leva i en värld full av banala och fula saker när man kan se katedraler överallt? Kan och borde vi syfta till att återta den oskuldsfulla blicken på världen?
Efterkrigstiden var misstankens halvsekel. Psykologins spirande popularitet lärde oss att misstro våra känslor och tankar, ty de var resultatet av hemliga drifter i vårt undermedvetna eller trauman från barndomen. Frankfurtskolan och dess efterträdare i den bredare kritiska traditionen menade att det i de mest vardagliga ting och till synes oskyldiga medieprodukter vilade makthierarkier som i det dolda formade våra sinnen. De postmoderna i sin tur utmanade själva idén om kunskap som befriande, ja rent av våra möjligheter att nå kunskap om världen och oss själva överhuvudtaget.
Misstanken blev norm i kölvattnet efter Freud, Marx och Nietzsche. De tre misstankens mästare, som Paul Ricœur kallar dem, håller gemensamt att något är lurt. Det är varje god intellektuells uppgift att dechiffrera verkligheten, bryta ner och igenom den, nå den fruktansvärda sanningen därunder. Och det är alltid just en fruktansvärd sanning. Inget är utan skuld.
Den misstänksamma berättelsen hakar in i skuldens tillblivelsemyt, i både kristen och sekulär tappning. Den ursprungliga oskulden gick förlorad när Eva bet i kunskapens äpple. I sekulär tappning heter det att människan blev klok, lärde sig förfoga över sin omgivning och vips så var civilisationen med alla dess underverk ett faktum. Men vi förlorade något på vägen: en harmoni med naturen, närheten till gud, den pastorala gemenskapen – oskulden. Just på grund av bristen på oskuldsfullhet blev vi mäktiga. I det moderna samhället anses oskulden därför vara en brist. Den tyder på en naivitet, en feghet eller oförmåga att möta verkligheten som den är. På ett liknande sätt lovar den kritiska berättelsen kunskap och moralisk överlägsenhet till oskuldens pris. Det är din moraliska skyldighet att dra undan slöjan från ögonen, se verklighetens kärna och förändra den.
I takt med misstankens triumf blev begrepp som ”strukturer”, ”makthierarkier” och ”internaliserad sexism/rasism/nyliberalism” allmängods i någorlunda utbildade sammanhang. Dessa paradigm har reellt värde. Vem är inte svag för i alla fall någon text av dess förfäder? Men de är också just paradigm, en blick som ser vissa saker men missar andra. Den misstänksamma blicken har svårt att förklara skönhet, kärlek, det goda och naturligtvis också oskulden.
Även utanför seminarierummet domineras knappast samtiden av ett oskuldsfullt synsätt. Vi hittar det inte i byråkratens myglande kontrollbehov och inte heller i entreprenörens krassa vansinnesfärd mot påstådd rationalisering. I en värld som enbart består av resurser att förfoga över, på bättre eller sämre sätt, finns det ingen plats för oskulden.
Inom detta paradigm är oskulden passiv. Den definieras negativt, av brist på kunskap, makt och moraliskt aktörskap. Men tänk om det är tvärtom? Att det istället finns en positiv och aktiv form av oskuld, med särskilda förtjänster som går förlorade i den misstänksamma blicken på världen? Ironiskt nog hittar vi den hos Nietzsche.
Som en del av sin ”omvärdering av alla värden” undersökte Nietzsche skulden. Han menar att vi hittar skuldens ursprung i den sadistiska viljan att straffa. För att rättfärdiga detta uppfann man idén om den fria viljan, religionen och moralen. Då kunde man ogenerat ge sig på ”syndare” och ”skurkar”, som valt att nyttja sin vilja till att bryta mot de gudagivna dekreten. Ditt själva varande blev berövade sin oskuld, då de kan spåras tillbaka till din vilja, dina motiv och dina nyktra handlingar. Resultatet är ett krig mot människan som Nietzsche ivrigt gav sig in i, på livet och människans sida.
Det är bara genom att omkullkasta dessa irrläror som man kan rädda människans och världens oskuld, som han skriver:
Idag, då vi har inträtt i den motsatta rörelsen, då framför allt vi immoralister med alla krafter försöker befria världen från skuldbegreppet och straffbegreppet samt rena psykologin, historien, naturen, de sociala institutionerna och sanktionerna från dem, finns det i våra ögon inget radikalare motstånd än det från teologerna, vilka genom begreppet ’moralisk världsordning’ fortsätter besmitta blivandets oskuld med ’straff’ och ’skuld’.
Trots att Nietzsche själv brukar misstankens metod är hans slutsatser, hans positiva värden, allt annat än kritiska. Istället för livsförnekande och ressentimentsdriven moralism skulle människan leva ett estetiserat, oskyldigt liv. Som han skriver i sitt berömda nyårslöfte från 1882: ”Jag vill öva upp min förmåga att se det sköna hos tingen i deras nödvändighet – så blir jag en av dessa som gör tingen sköna.”
Nietzsche är inte känd som en rigorös empirist. Vidare är hans polemik mot gudstron av föga relevans idag; vi vet alltför väl att livsförnekande och grymhet kan komma i sekulär skepnad. Desto bättre är han dock på livsvisdom. För det stämmer att den kritiska blicken producerar det fula och banala, medan den oskyldiga kan skapa det vackra. Märk väl att Nietzsche ser oskulden positivt, som något som skapas och måste upprätthållas. Han vill inte bara se vackra saker – han vill göra dem vackra.
Det här är vad Jordan Petersons tweet symboliserade. Det var ett stridsrop för den oskyldiga blicken. Det besvarades i tidstypisk postironisk stil av de användare som stämde upp i stridsropet och lade upp bilder på bleknade snabbsmatsmenyer, kitschigt julpynt i gallerior eller billiga bufféer. I den kritiska samtiden där alla katedraler är raserade måste vi skapa våra egna.
Oavsett vad man tycker om världen måste man leva i den. Man måste hitta mening, förundran, skönhet och kärlek. Eller rättare sagt: man måste skapa det. Det är en av vår tids stora tragedier att den här kampen oftast sker på individbasis. Hur många sfärer finns kvar där man kan utöva den oskyldiga blicken utan att riskera hån? Där den oskyldiga blicken premieras och uppmuntras? Alltför få. Låt oss inte glömma att katedralen inte bara är vacker, utan framför allt en samlingsplats.