Euripides Medea är en berättelse om otrohet och vedergällning. Om kvinnan, sårad, som använder alla tillgängliga medel för att hämnas på sin make. Medea är en unik figur i det att hon är både kvinna och mäktig, och pjäsen är en lärdom om faran i att som manlig hjälte beblanda sig med sådana varelser. Den har sedan sin urpremiär varit kontroversiell, och frågan om Medeas roll tycks evig: den mordlystna boven i dramat eller sårad tragisk hjältinna? Oavsett hur man ser henne utgår debatten från att det hon gör – dödar sina söner – är en oförsvarbar handling. Trots att pjäsens teman ofta lyfts fram som feministiska är det få som vågar motsätta sig detta. Det skaver helt enkelt för mycket. Men en kompromisslös feministisk tolkning av Medea kräver ett tydligare ställningstagande – nämligen att hon gör rätt.
Medeas mytologiska berättelse inleds med att hon förtrollas av Eros att förälska sig i Jason, en grekisk hjälte vars ödesbestämda uppdrag är att återerövra det gyllene skinnet från kungariket Kolchis i Kaukasien. Medea lovar att hjälpa honom om han i sin tur gifter sig med henne; Jason, man, ser en möjlighet att utnyttja henne och tackar ja. Träffad av kärleksgudens pil kliver hon glatt in i kvinnorollen, och här gör hon på samma gång allting rätt och allting fel. Till en början agerar hon typexempel på den klassiska figuren ”hjälpmö”: den kompetenta och trånande kvinnan som hjälten behöver stöd av för att kunna genomföra sitt gudomliga uppdrag (efter vars uträttande han ofta överger henne). Med det gyllene skinnet erövrat flyr Medea sedan Kolchis med Argonauterna och tar därigenom avsked från sitt familjehem till förmån för makens. Vanligtvis inbegriper denna överlämning inte ett styckmord, men när Medeas bror förföljer dem finns det inte mycket annat hon kan göra. Hon offrar nämligen allt för Jason – hem, familj, trygghet. Efter åtskilliga motgångar landar de i Korint, där de lever lyckliga i alla sina dagar, typ. Jason har fått precis allt han vill ha: status, en lydig hustru, manliga ättlingar.
Allt detta har alltså redan skett när Euripides kliver in, och Medea tar sin början då Jason får upp ögonen för den korintiska prinsessan Glauke. En yngre, snyggare kvinna med högre status – vem skulle inte lämna fru och barn för henne? Medea har gått rakt in i kvinnofällan.
Det kan tyckas krystat att framställa denna till synes både kallsinniga och kraftfulla karaktär som ett offer för patriarkatet. Men hennes underkuvade roll är nästan övertydlig hos Euripides; i Hjalmar Gullbergs översättning från 1931 skrivs att ”Jasons vilja har hon följt i allt”. Dessutom håller Medea själv en monolog på temat:
Vi köpa med vår hemgift som betalning
en make – en tyrann med envåldsmakt
över vår kropp, vad ännu värre är.
Uppenbarligen är bilden av Medea den av en kuvad hemmafru som gör uppror, men man ska kanske inte tro att Euripides skriver ett slags protofeministiskt manifest här. Han levde för snart två och ett halvt tusen år sedan, i ett samhälle som var så misogynt att män hellre låg med varandra än med kvinnor; att han skulle uttrycka verklig sympati för kvinnosaken tycks långsökt. Mer troligt är att monologen exemplifierar Medeas manipulativa (kvinnliga) tendenser. Hon ljuger ideligen för andra karaktärer och tvekar inte att använda ohederliga medel för att få sin vilja igenom. Huruvida hon är en feministisk ikon eller en sexistisk stereotyp har debatterats av både klassicister och genusvetare; var Medea en för ”simpel” och ”extrem” karaktär för att kunna kallas en tragisk hjältinna, med en passion starkare än sitt förnuft, eller var pjäsen i sig en del av en antik feministisk diskurs?
Det finns dock mycket i berättelsens struktur som talar för att Medea inte är tänkt att sympatiseras med, främst hennes kön. En modern publik ser förstås på det med andra ögon, men i fyrahundratalets Aten är hon från början utdömd som hysterika. Dessutom är hon inte grek, utan en främling i Jasons värld. Kolchis är ett barbarland, och hon likställs vid ett djur, en naturkraft som trots sin intelligens ger efter för primitiva instinkter. Medea är den enda (bevarade) grekiska pjäsen där filicid utförs som en medveten handling, utan att kunna bortförklaras av temporär galenskap eller drogat rus. Ingen annan karaktär tycks vara kapabel till att göra det hon gör.
Dock är hon inte ens nödvändigtvis det själv. Euripides baserade som sagt pjäsen på den långt äldre myten om Jason och Argonauterna, som omnämns redan i Iliaden och ska ha utspelat sig ungefär ett århundrade före det trojanska kriget. Som med de flesta andra grekiska dramer kan Medea alltså sägas vara myt-fanfiction. Var skulle den västerländska litteraturen vara idag utan fanboys? Vi kan omöjligen veta. I alla fall är det inte förrän på 400-talet som
Medea själv ges ansvaret för sina söners död. Enligt Eumelos var det hela en olyckshändelse, och andra källor menar att det istället var Korintborna som mördade dem. Hur som helst dör de. Frågan är varför Euripides avviker fråntidigare versioner och väljer att låta Medea ta livet av barnen in cold blood. Det är troligt att han vill förstärka bilden av henne som antagonist – vore det inte för denna handling skulle hon förstås vara mycket mer sympatisk för publiken, men Medea är inte en stackars sårad kvinna (är hon ens en kvinna?). Hon är revanschlysten och rentav ond.
Den traditionella tolkningen av Medeas grymma mord, först på Jasons nya kärlek Glauke samt hennes far Kreon och sedan sina egna barn, är att de är ämnade att fungera som hämnd på Jason. Jag vill hävda att de istället fungerar som en befriande handling. Det är så här Medea gör det ogörliga: hon slår sig ur kvinnofällan. Gör en sen abort. Familjen är den enda aspekt av tillvaron hon tillåts ha kontroll över, och genom att bokstavligen avsluta sitt moderskap frigör hon sig från det som i verkligheten utanför pjäsen är ett ofrånkomligt öde. Hon tar makten över det, kliver ur det eviga misogyna kretsloppet och hindrar det från att fortsätta rotera. Jason har inte längre några manliga ättlingar när hon har dödat dem, och dessutom hindrar hon Glauke från att ta hennes plats som hans bebismaskin. I ett Grekland kännetecknat av kvinnoförakt har hon uträttat ett hjältedåd. Ändamålet helgar medlen, et cetera. Medeas flykt blir en form av katarsis, med den bittra eftersmaken av att den är omöjlig att genomföra i verkligheten.
Om man inte vill gå med på att filicid kan vara en positiv handling, så kan man åtminstone ifrågasätta huruvida Medea ensam kan hållas ansvarig för det. Allt som sker i pjäsen är resultat av ett system helt och hållet styrt av män. Det är Jason som har gjort henne med barn, Jason som fängslat henne i hemmet, Jason som nu överger henne. Medea kan inte backa ur. Hur hon än gör är hon en mor, vare sig hon vill eller inte, så länge barnen är i livet. Den enda utvägen är blodig, men blodet är lika omöjligt att tvätta bort från Jasons händer som från Medeas.
Euripides låter Medea förkroppsliga den grekiske mannens värsta bild av kvinnan, den av en känslostyrd förförerska vars enda mål är att driva en manlig hjälte till fördärv. En till tiden sett realistisk tolkning av berättelsens slut – Medea, flyende Korint i solens gyllene triumfvagn, Jason, med allt förlorat, kvar på marken – är att hon inte är tänkt att ses som en mänsklig varelse. Hon är, som sagt, inte på långa vägar en vanlig kvinna, en sådan kan inte vara både intelligent och stark. Metoderna hon använder för att döda är både feminina (gift) och maskulina (våld). Detta kan omöjligen vara en människa.
Euripides skrev troligtvis inte Medea i syfte att låta huvudpersonen agera exempel på frigörelse, utan snarare ett avskräckande sådant för den – enhälligt manliga – atenska publiken. Ett varningens finger till antikens män: akta er för att ha ihop det med en hämndlysten jävla häxa. Och visst, så kan man väl tolka det. Men jag ser den mycket hellre som en uppmaning tillkvinnor, överallt i alla tider: slå, riv och hugg er fria. Kanske är den även en påminnelse om vikten av en kompromisslös rätt att göra abort.
Referenser
detta kom till mig i en dröm
Bild: Molly Hirschfeldt
Euripides (1960). Medea (H. Gullberg, övers.). Norstedts. (Originalarbete publicerat 431 f.kr.).
Britannica, The Editors of Encyclopædia. (2023). Medea. Encyclopædia Britannica. Hämtad 31 oktober 2023. https://www.britannica.com/topic/Med-ea-Greek-mythology
van Zyl Smit, B. (2002). Medea the Feminist. Acta Classica, 45, 101–122. http://www.jstor.org/stable/24595328
Kim, K. (2021). Murderer and Trailblazer – Medea as a Feminist Text. NYU Gallatin. https://confluence.gallatin.nyu.edu/context/interdisciplinary-seminar/murderer-and-trailblazer-medea-as-a-feminist-text