AI. De två bokstäverna på allas läppar. Pannor har lagts i djupa veck, en storm av texter har författats och ämnet manglats sönder i debattens skördetröska. Förloppet är helt naturligt: skribenternas levebröd står ju på spel!! Kommer AI vara konsten och kreativitetens baneman eller vägen till en ny era av välstånd och möjligheter?
Jag vill hävda att det lutar åt det senare. Men låt oss börja med en annan fråga. Vad är det som gör viss intelligens artificiell och annan naturlig? ChatGPT fungerar genom att analysera ett stort textmaterial, lära sig vilka ord som brukar följa efter andra och spotta tillbaka detta till användaren, med mer eller mindre lyckade resultat. Men skiljer sig det här verkligen på ett fundamentalt sätt från hur vi människor lär oss att skriva?
Punkt ska sättas efter den här meningen för att det är så man gör, vilket jag har lärt mig i skolan. Vi människor lär oss konventioner och stilregler som den här genom att läsa, skriva och bli bedömda, på samma sätt som en AI tränas. Man gör någonting, blir bedömd och gör annorlunda därefter. Till slut besitter vi en vag sorts kunskap, en känsla för vad som är bra och dåligt skrivande. Likt en AI:s förmågor är kunskapen en sorts svart låda, vi kan inte alltid förklara varför vi väljer att skriva på ett sätt eller ett annat utan det är mer en sorts upptränad sensibilitet. Det enda vi kan säga är: “Det låter bättre så här.”
Har vi inte alla läst en text som lika gärna hade kunnat varit genererad av en AI? En text skriven efter exempelvis den här formeln: [Omtalad aktuell händelse/trend] + [Litterär/teoretisk referens] + [Tankeväckande personlig anekdot] + [Välavvägt språk] = text.
Följer man dessa konventioner och en bestämd struktur, säg “the five paragraph essay”, skriver texten egentligen sig själv. Jag är också skyldig till den här typen av skrivande, Ibland kan jag nästan känna att jag mest kryssar av rutor av slaget “en bra text innehåller X” på ett mekaniskt vis tills texten framträder.
Naturligtvis kan en text av det här slaget vara bra, till och med lysande. Kvalitet är svårmätbart och kan inte reduceras till att ett verk innehåller eller saknar vissa bitar. Det stora problemet med AI är att den inte förstår vad den författar, varken innebörden hos orden eller dess konnotationer utan bara i vilken ordning den ska skriva ut dem. All form av värdering som existerar hos exempelvis ChatGPT (exempelvis “demokrati är bra” och “kärnvapen är dåligt”) är hårdkodat av människor eller följer av dess inlärning från existerande textmassor (som ju är skrivna av människor). På så sätt kan AI-konst i både text och bild beskrivas som själlös. Den saknar aura på ett sätt som Walter Benjamin knappt hade kunnat föreställa sig.
Nu, med den [personliga anekdoten] och den [aktuella trenden] ur vägen, kan jag gå vidare till den [litterära referensen].
Världen i Dune, Frank Herberts humanistiska science fiction-roman från 1965, saknar helt datorer. Tusentals år innan handlingen i Dune gjorde maskinerna revolt mot sina mänskliga herrar. Efteråt beslöt sig de segrande människorna för att förbjuda alla sorters “tänkande maskiner”. “Thou shall not make a machine in the likeness of a man’s mind”, förkunnas det i Dunes version av bibeln.
Berättelser om artificiell intelligens som löper amok är vardagsmat inom sci-fi. Det som gör Frank Herberts version av tropen intressant är att datorer anses obsoleta och omoderna i romanens samtid. Tidigt i boken har den onde baronen Vladimir Harkonnen ett samtal med sin lismande rådgivare Piter de Vries. Baronen är trött på Piters retsamma attityd och dyra drogvanor. Han undrar om inte det vore bättre att som antikens människor använda datorer istället. Varpå Piter svarar: “They were toys compared to me. You yourself, Baron, could outperform those machines.” Människorna i Dune har inte bara förkastat datorer, de har transcenderat dem. Maskinernas revolution framställs till och med som något bra: “The great revolt took away a crutch. It forced human minds to develop. Schools were started to develop human talents”, som en karaktär uttrycker det.
Frågan är om inte AI kommer att innebära samma sak för oss. Inte genom att den gör uppror, naturligtvis. AI är bara farlig för människor med häpnadsväckande låg social kompetens, en demografi som i och för sig ofta sammanfaller med de som arbetar med AI. Utan snarare att AI kommer att automatisera bort det banala och det enkla skrivandet, sådant som bara känns som att kryssa av rutor. När kvaliteten på det AI-producerade blir bättre kommer det också krävas mer av oss människor. Kanske kommer “AI-genererad” en dag vara ett glåpord vi slänger på det som känns oinspirerat och kliniskt. AI har potentialen att verkligen visa vad som är sant mänskliga talanger. Se på hur tidigare automatiseringar påverkat olika kreativa domäner, som när kameran uppfanns och konstnärer blev fria från blott realistisk avbildning. När maskiner kan producera det banala på en sekund måste vi bli djärvare och mer kreativa. Låt oss inte glömma att i slutändan handlar allt om människan och inte hennes verktyg.