Bland de många kvinnoporträtten i Lena Anderssons senaste bok, Studie i mänskligt beteende, var det ett som särskilt fångade mitt intresse. Det är den korta men kärnfulla berättelsen om Matilda, en trettiofyraårig kvinna som jobbar i sybehörsaffär, och som aldrig har ”känt en man i köttet”. För att tala klarspråk: hon är ”fortfarande” oskuld. När metoo-vågen når hela vägen till den lilla småstadens sybutik insisterar chefen på att alla kvinnor i butiken ska vittna, dela sina berättelser med varandra i solidaritet.
Matilda har inget att berätta. Man må säga vad man vill om skammen i att gå hem med fel person, dricka för mycket och låta sina gränser överträdas eller – och kanske är det lika obehagligt – suddas ut, men skammen som Matilda känner är av ett annat slag. Kanske värre, tycks Lena Andersson antyda. Det är skammen hos den som inte blivit utvald, som aldrig blivit sedd på med åtrå, som aldrig varit med om något som ens skulle kunna bli föremål för diskussion. Som känner blandade känslor inför att aldrig ha behövt säga: me too.
Som Helena Granström med rätta påpekar i sin recension i SvD kan Anderssons idédrivna berättelser bli övertydliga på ett sätt som ibland konkurrerar med det litterära värdet. Det ska dock sägas att Andersson, i ett försök att genrebestämma sina berättelser till moraliteter (”om termen alltjämt varit i bruk”), knyter an till en äldre litterär tradition där rollfigurerna är allegoriska – ett slags personifikationer av abstrakta idéer. Dessa moraliteter (låt oss för all del kalla dem så), kan liksom flera av bokens texter läsas som ett inlägg i debatten om sexualitet, övergrepp och moral, där hon själv som bekant gjort sig en smula ökänd i vissa läger (och hyllad i andra) genom att bland annat tala om vad hon menar är sexövergreppens gråzoner, opportunism på offersidan och problemen med uttalat samtycke.
I samma härad har Horace Engdahl ofta rört sig. I en annan tid hade frågan troligtvis utan problem kunnat sorteras under rubriken modernt mot traditionellt, radikalt mot borgerligt, sexuell frigörelse mot klassisk kristenkyskhet. Men så enkelt är det inte, och som ofta är fallet med Horace Engdahl kan han inte enkelt sorteras i det traditionella facket, hur gärna än 68-vänsterns kulturtanter vill ha honom där. (Och kanske säger det något om hur snabbt vår samtid har förskjutits i progressiv riktning när 90-talets litterära avantgarde, med bland annat Horace Engdahl och Stig Larsson i spetsen, numera ofta får bära fanan för traditionella och klassiska värden). Nej, det är inte helt enkelt, ty Horace anklagar de kulturradikala för att utkämpa ett krig mot vår sexualitet och våra drifter, och menar att det ”finns en mycket stark puritansk trend i det nuvarande samhällslivet”, som han formulerade saken i podden Bildningskomplexet. Programledaren Benjamin Elfors gör den rimliga invändningen att denna iakttagelse är svår att få ihop med det faktum att sexualiteten i vår tinderkultur på samma gång tycks ha löpt amok, och att den mytologiserade förföraren Casanova, som enligt uppgift ska ha varit med 122–136 kvinnor, idag troligen hamnar ”ganska långt ner på listan”.
Författaren Bret Easton Ellis förvånas på ett liknande sätt som Horace Engdahl i en intervju i DN över en ny sorts puritanism, utifrån iakttagelsen att hans läsare har börjat förfäras på ett nytt sätt över hans många grafiska sexskildringar. Till denna spaning kan vi lägga internetfenomen som nykonservativa unga trads som förfasas över casual sex och förespråkar äktenskap och traditionell familjebildning, och anekdotisk bevisföring som att flera av mina vänner, i kontrast till den tröttsamma ”sexpositivismen”, har utropat sin ”sexnegativism”.
Men den sortens nykonservativ puritanism som till exempel traditionellt orienterade livsstilskonton saluför är ändå något annat än den puritanism som Horace Engdahl och Lena Andersson beklagar sig över, och bildar snarare en ofrivillig allians med metoo-rörelsen. Kanske kan man nysta fram två olika ”puritanska” narrativ här, som springer ur två motsatta perspektiv: dels det ofta vänsterorienterade rättvisepatos ur vilket metoo-rörelsen är sprungen (och som Engdahl och Andersson kritiserar), dels den mer traditionellt orienterade sexualmoralen som vilar på någon sorts mer eller mindre uttalad kristen värdegrund. Båda ”paradigmen” tycks, på olika sätt, sträva efter ett autentiskt jag, en sann och grundad sexualitet, samtidigt som de förkastar det man ser som den problematiska samtida sexualiteten, som representerar det icke-autentiska, och kanske även det okontrollerbara, farliga och osäkra. Kanske finns pudelns kärna i det faktum att sexualiteten till sin själva natur är just detta okontrollerbara – en undermedveten, dionysisk, dunkel kraft som den medvetna och rationella viljan att kontrollera alltid, förr eller senare, går bet på.
Vems berättelse ska få företräde? Och vad är sant – är samtiden huvudsakligen lössläppt, puritansk eller kanske rentav impotent, med ett starkt behov att moraliskt rättfärdiga sin blodfattiga tristess? Det finns knappast ett enkelt svar, snarare flera, som alla kan argumenteras för på ungefär lika goda empiriska grunder. I postmoderniteten finner alla den motståndare de behöver för att kunna bygga sitt motnarrativ. Valfriheten tycks ibland vara den enda konstanten. För nog kan man med fog hävda att vår tid är både lössläppt och puritansk på samma gång.
Kanske är det just denna paradoxala och motsägelsefulla senmodernitet som Harry Martinson profetiskt diktar om i den dystopiska och vackra diktcykeln Aniara (1956), där ”begär och fromhet trängas till varann”, och där vissa av resenärerna på det dödsdömda rymdskeppet möts i orgier i ett försök att distrahera sig från den svårsmälta realitet som det innebär att befinna sig på – ett dödsdömt rymdskepp.
Så blir Aniara en bild av vår tid, där några roar sig med att hamna högre upp på listan än Casanova, medan andra rör sig tillbaka mot naturen, vandrar maniskt i berg eller lajvar det fromma bondelivet på landet (men dokumenterar det givetvis ständigt med den senaste tekniken). Det är inte helt olikt hur vissa resenärer på Aniara som inte lockas av orgierna istället blir djupt beroende av den mystiska maskinen Mimans projektioner av naturen. För den djupt modernitetskritiske författaren Martinson var Aniara lika mycket som ett faktiskt rymdskepp en metafor för var mänskligheten befinner sig i den sena civilisationen, och han återkom gång på gång till den dubbelhet som den för med sig: ”med ena benet dränkt i känslosvall / det andra med sitt stöd i känslodöd / vi ofta stod.”
Vår tid tycks mer splittrad än någonsin och att försöka tyda alla motstridiga intryck kan som sagt ibland skapa mer förvirring än klarhet. Bilden av den ”samtida sexualiteten” kompliceras ytterligare av fenomen som incels och studier som visar att ungdomar har mindre sex än någonsin. Aldrig har det varit så enkelt och befriat från tabun att knyta tillfälliga och till intet förpliktande förbindelser, samtidigt som det kanske bara är ett fåtal som gör just detta. Vid sidan av detta faller den allmänna domen hårt på det man uppfattar som bristande sexualmoral. Själv börjar jag tröttna på att navigera i narrativ, självmedvetna trender och i politisk-moraliska abstraktioner, och längtar mest av allt efter att få bottna i något verkligt. Frågan är bara hur man hittar botten på ett rymdskepp, och om man verkligen vill vara där? Jag vet bara att jag vill slippa stämma in i Harry Martinsons dystra klagosång:
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.
•
För att frigöra oss från narrativen måste vi kanske våga ta grundfrågan på allvar. Vad är kyskhet? Och varför tycks det finnas en längtan efter det i vår tid? Den norska, katolska biskopen Erik Varden gör i sin bok Chastity: Reconciliation of the Senses (2023) den etymologiska kopplingen mellan kyskhet, från latinets castus, tillbaka till grekiskans katharsis, som Aristoteles definierade som en inre rening utlöst av det tragiska skådespelet. Hos Varden hittar vi även castus som en synonym till integrera, i sin tur nära besläktat med integritet. Kyskheten, till skillnad från celibatet, är enligt Varden en dygd för alla, som syftar till att uppnå en personlighet vars delar är integrerade på ett harmoniskt sätt. Med andra ord ska den dionysiska, okontrollerbara sexualiteten varken förträngas eller fördömas – men inte heller släppas lös, utan integreras. Så uppnår man en integritet som inte förnekar någon del av människan samtidigt som man erkänner behovet av gränser och av en viss kontroll i förhållande till människans dunkla drifter. Är det den här typen av ordnande princip för integritet, helhet och rening, en sorts katharsis, som många känner ett behov av, och som samtidens olika missnöjesröster ger uttryck för, om än på olika sätt? Kanske är det alltjämt för stora, för svåra, för nya (eller gamla) frågor för samtiden. Men när de politiska narrativen slutar i återvändsgränder och matthet är det kanske dags att börja ställa dem igen.