Oskuldsfullheten är en paradoxal dygd. Vi låter den ofta stå som synonym för mindre åtråvärda egenskaper som lättrogenhet eller naivitet. Samtidigt är det svårt att betrakta den som helt och hållet negativ. Man behöver bara tänka på tiden innan syndafallet eller Marias jungfrulighet för att bekräfta att den åtminstone inom en kristen idétradition ansetts som föredömlig.
Det finns än idag, i vår postkristna tid, någonting oantastligt över den oskuldsfulla. Även hennes misstag och felslut har en viss doft av öm och älskvärd renlighet över sig – någonting som gör den värd att bevara. Oskuldsfullheten är ansvarig för en stor del av barnets vilda (och naivistens mer överlagda) kreativitet, och det är långt ifrån ovanligt att komma på sig själv med att längta tillbaka till den tid när det fortfarande var möjligt att möta världen med genuint blåa ögon.
Det är lätt att få för sig att vår längtan tillbaka till våra första, oskuldsfulla dagar kommer ur en önskan om att bli bättre, ur en tro om att vi som barn på något sätt var godare än de vuxna vi sedan blev. Tyvärr är det en önskedröm. En närmare undersökning av vad en oskuldsfull blick faktiskt innebär visar tvärtom inte bara att det är fel att uppfatta den som en moralisk förtjänst, utan också att vad vi i själva verket längtar tillbaka till är ett tillstånd av amoralism.
Till skillnad från många andra egenskaper är oskuldsfulla någonting som vi alla har varit. Barnet är oskuldsfullhetens sinnebild, och när vi inte längre är oskuldsfulla är vi i någon mening inte längre barn. Det är det tillstånd som vi föds in i och som vi sedan slungas ur i vår frontalkrock med den grymma verkligheten. I det avseendet är det en mycket egen egenskap: oskuldsfullheten är på samma gång familjär och förgången; en allmänmänsklig erfarenhet i pluskvamperfekt.
Och det här inslaget av dubbelhet återkommer även på ett strukturellt plan. Oskuldsfullhet är ett attribut vars mest framträdande drag är att vi förlorar det (som vi kanske inser att vi har haft först när vi förlorat det?) men som vi förlorar, inte genom att uttryckligen förlora något, utan genom att någonting nytt tillkommer: synd, skuld, erfarenhet, kunskap. Det är en egenskap som endast går att besitta genom att sakna något. Barnet är oskuldsfullt eftersom det inte ser vad vuxna ser.
Det här väsensmässiga elementet av avsaknad framgår redan ur ordbildningen o-skuldsfull, men vilken skuld vi sedermera är alldeles fulla av är inte lika uppenbart. För att besvara den senare frågan kan det istället vara hjälpsamt att vända sig till engelskans och/eller franskans innocence, från latinets in-nocēre. Alltså frånvaron av skada eller ondska.
Etymologin antyder att det är världens ondska som det oskuldsfulla barnet inte ser, och en sådan tolkning har sina fördelar – bland annat då den begripliggör den ambivalenta nostalgi vi kan känna inför vår egen blåögda barndom: å ena sidan är vi numera medvetna om hur mycket som gick oss över huvudet, å andra sidan var det ondskans domäner som doldes av de blinda fläckarna och även om vi värdesätter också den kunskapen skulle vi sannolikt vara snäppet lyckligare om vi förblivit ovetandes.
Men även om en sådan analys pekar i rätt riktning är den i sig otillräcklig. Ett barn kan mycket väl ha ett koncept om ondskan utan att för den skull gå miste om sin oskuldsfullhet. Skillnaden är snarare att den oskuldsfulla blicken är oförmögen att se ondskan för vad onskan verkligen är – i sina månghövdade och obekväma skepnader. För barnet framstår ondskan som enkel och entydig, som en egenskap som framförallt går att stöta på hos endimensionella filmskurkar. I det oskuldsfulla blickfånget uppträder allting som odelat gott eller ont, och det som visat sig tillhöra ena sidan i en situation kan inte oförändrad visa sig tillhöra den andra i nästa.
Snarare än en total blindhet rör det sig alltså om en förställning av ondskan, en reduktion till mer schablonmässiga kategorier. Om vi vidgar en sådan förståelse till att innefatta mer än bara ondskan själv (som i vilket fall är ett tvetydigt fenomen) blir det dessutom möjligt för oss att begripliggöra oskuldsfullhetens potential som kreativt verktyg. Naivistisk konst kännetecknas ju ofta av sin skenbara enkelhet och sina reducerade stilgrepp, men mer än så öppnar en förställd blick upp för nya och oanade associationer och kombinationsmöjligheter. I halvdunklet framträder likheter som var dolda när detaljerna stod i förgrunden, och få saker har förmågan att få ens fantasi att skena så snabbt som ett ljud med okänd härkomst som hastigt närmar sig.
I en samtid där vetenskapens kliniska blick upphöjts till kardinaldygd kan det låta attraktivt att få se på världen med ögon lånade av en Gauguin eller Dardel, och många av oss skulle säkert må gott av stunder av oskuldsfullt betraktande – om så bara för omväxlingens skull. Men den här analysen åskådliggör också vad som skulle kunna betraktas som oskuldsfullhetens mest paradoxala drag. Det är nämligen just genom att förställa världen på det här sättet som de blå ögonen blir ett aktivt hinder för ett gott handlande.
Behovet av en etik kan ytterst sett sägas härstamma från det faktum att vi måste dela på jorden – att vi alla (oavsett hur eremitiskt eller solipsistiskt lagda vi än må vara) på ett eller annat sätt måste förhålla oss till varandras existens. Med det i åtanke kan det framstå som en självklarhet för etiken att betrakta handlingen som sitt primära studieobjekt, och som sin huvuduppgift att lista ut vilka handlingar som är goda respektive onda. Det är trots allt bara vårt agerande som har förmågan att påverka våra medmänniskor, bara handlingarna som går att objektivt granska, bedöma och fördöma, prisa eller straffa.
Etiken blir på så sätt en handlingens taxonomi. Moralfilosofen ska hitta en smidig metod som kreti och pleti kan använda för att på egen hand lista ut var på den moraliska värdeskalan den egna handlingen ligger. Är jag på väg att bryta mot ett av budorden? Är jag okej med att mitt beteende upphöjs till allmän lag? Vilket beslut kommer att leda till största möjliga lycka för största möjliga antal?
För lagböcker eller förhållningsregler kan en sådan moralfilosofi utgöra en rimlig grund. Men att tro att en klassificering av våra handlingars moraliska värde gör oss till bättre människor är att grovt överskatta hur eftertänksamma vi i allmänhet är; att förkunna att det är fel att snäsa åt en kollega tillåter oss på sin höjd att avgöra hur ofta vi felar.
I sin essä The Idea of Perfection påpekar författaren och filosofen Iris Murdoch att det är ytterst sällan som vi i vårt vardagliga liv tar ett steg tillbaka och axlar den distanserade blick som krävs för noggranna etiska överläggningar. Dels hinner vi helt enkelt inte; få är så snabbtänkta att de har tid att applicera Kants kategoriska imperativ varje gång den störiga kollegan ber oss om hjälp. Men för det mesta behöver vi det inte heller; även som omedvetna om Immanuels maxim vet vi att vi gör fel när vi snäser åt honom. Vad som hindrar oss från att handla gott (förutsatt att det är vad vi vill) är oftast inte så mycket en bristande moralteoretisk kunskap som en oförmåga att se hur vi i den aktuella situationen omsätter den i praktiken. Nej, vi vet att vi inte borde ha snäst åt honom, men vad hade vi för val?
Enligt Murdoch är det som fattas oss en tillräckligt välutvecklad moralisk uppmärksamhet. Vår inställning till och sätt att uppfatta kollegan (effektivt sammanfattad i epitetet “störig”) begränsar vår syn på ett sådant sätt att vi inte tror oss ha något annat val än att snäsa åt honom: “om vi betraktar hur uppmärksamhetsarbetet går till, hur det fortlöpande pågår och hur det reser värdestrukturer omkring oss kommer vi inte att förvånas över att större delen av beslutsprocessen är över när ögonblicket för det avgörande valet väl är inne.”
Enkelt uttryckt är vår kommande snäsning redan bestämd när vi uppfattar kollegan som störig, oavsett hur mycket utilitarism vi läst. Om vi istället skulle ha uppfattat honom som (låt oss säga) osäker på sin arbetsförmåga skulle vårt agerande vara ett annat. Från det här perspektivet blir det moraliska livet någonting som ständigt pågår, “inte någonting som stängs av mellan ögonblick av explicit moraliska beslut.” Det är hur vi mellan sådana ögonblick ser på världen som är det verkligt avgörande.
För att handla gott gäller det alltså att förändra vår blick på ett sådant sätt att det som förr uppträdde som störighet hos kollegan nu visar sig vara ett uttryck för hans egen osäkerhet. En sådan förändring kräver förvisso vad vi lite slarvigt skulle kunna kalla en förändrad inställning, och som hos Murdoch utkristalliseras i hennes kärleksbegrepp. Men hon påpekar också att en avgörande komponent i en välutvecklad uppmärksamhet av det här slaget är dess sannfärdighet – en villighet och förmåga att se världen så som den är i sig. Till en början kan det framstå som onödigt krav, men vikten av det blir snabbt tydligt om man betraktar skillnaden mellan attribut såsom “störig” och “osäker”. För att kollegan ska kunna vara störig krävs ett jag för honom att vara störig mot, medan osäker är någonting han kan vara helt på egen hand. Det första är ett sätt att betrakta kollegan så som han är för oss. Det andra hur han är i sig.
Med det här kravet på sannfärdighet i åtanke blir det uppenbart de svårigheter som en oskuldsfull blick förbereder ett gott handlande. Den typ av uppmärksamhet Murdoch beskriver det verkligheten för vad verkligheten verkligen är, medan de blå ögonens perspektiv kännetecknas av en reducering och förställning av världen.
Men oskuldsfullheten är inte bara ett hinder för goda gärningar. Samma förställning av (för att inte säga oförståelse för) verkligheten hindrar på sätt och vis moraliskt handlande över huvud taget – det vill säga även det onda.
I Frankenstein, filmen från 1931, finns en fram till åttiotalet bortklippt scen där monstret sitter med en flicka vid en sjö. Flickan plockar blommor och lär monstret att de flyter på vattnet. Monstret är mycket fascinerad, släpper ut sig ett par lycksaliga, gutturala ljud och drar sedan en egen slutsats: blommor är vackra och flyter på vattnet; flickan är också vacker, och borde således också flyta på vattnet. Han plockar upp flickan och kastar ut henne i sjön, där hon drunknar.
Scenen illustrerar på ett effektivt sätt hur fel det kan bli när oskuldsfullheten agerar i en moralisk kontext. “Allt vackert flyter” är både den slutledning som låter tittarna uppfatta monstrets naivitet och den tanke som leder honom till den onda handlingen. Genom sin oförmåga att se världen på ett sanningsenligt sätt är den oskuldsfulla kapabel till en alldeles egen typ av ondska – en typ av ondska som är skrämmande på ett alldeles eget sätt eftersom den tycks komma från ingenstans. Vi vill att onda handlingar ska komma från en ond plats; de måste komma från en ond plats för att vara onda. Men oskuldsfullheten är oantastlig. Handlingarnas moraliska värde reflekteras inte tillbaka på barnet. Trots den dränkta flickan är monstret på något sätt fortfarande oskyldig.
Genom sin förställda blick är den oskuldsfulla bortkopplad från det moraliska handlandet och måste därför betraktas som utommoralisk. Förvisso behöver vi kunna se världen så som den är för att handla gott, men också i någon mening för att handla ont, och kanske är det därför som vi, när vi snäst åt den störiga kollegan, hävdar vår oskuld genom den retoriska frågan: “men vad hade vi för val?” Självklart vet vi, på ett teoretiskt plan, att det finns gott om andra sätt att bemöta honom, men om vi erkänner det bevisar vi att vi valde fel. Istället låtsas vi att vi inte kunde se någon annan utväg. Vi skådespelar en verklighetsuppfattning som säger att “störiga kollegor kan man bara snäsa åt”. Vi förställer vår uppmärksamhet på ett sätt inte helt olikt hur oskuldsfullheten förställer världen för att det, på ett liknande sätt som det inte riktigt går att hålla barnet skyldigt när det felar, ger oss en viss grad av moralisk oantastlighet. Och antagligen är det också här som vi hittar det egentliga skälet till varför vi längtar tillbaka till vår blåögda barndom.
I en av sina mest uppläxande essäer (och det är inte så lite sagt) hävdar Tolstoj att vår förkärlek för saker som vodka, vin, öl, hashish, opium och tobak (liksom mindre vanliga berusningsmedel, som eter och flugsvamp [sic.]) kommer från att vi i berusningen blir blinda för våra moraliska tillkortakommanden; substanserna förvränger världen och gör kopplingen mellan våra fysiska handlingar och värden som rätt och fel grumlig. Kanske längtar vi tillbaka till oskuldsfullheten av samma anledning – är man inte säker på att det man gör är fel är det mycket lättare att övertyga sig själv om att man gör rätt.
Kanske förklarar det också varför Carmen kvart i ett påminner om ett dagis.