Varifrån kommer den svenska besattheten med USA? Frågan har oräkneliga svar. Kanske är det ett spöke från utvandringstiden, en seglivad dröm om frihetens och möjligheternas land som väntar på dig bortom havet. Eller så är det resultatet av vår paradoxala relation till den verkligt gamla världen, kontinentaleuropa, som vi delar så mycket med men ändå är så annorlunda från. Kanske föredrar vi att söka släktskap med den nya världen över att identifiera oss med rollen som provinsiellt europeiskt bakvatten.
Det skulle också kunna vara så att USA helt enkelt är roligt att läsa och höra om. Se på vår tids största gycklare, Donald Trump, som år 2017 i svenska mediakällor nämndes mer än dubbelt så många gånger som dåvarande statsminister Stefan Löfven. Faktum är att Trump är mer omskriven än den tidigare statsministern hela perioden 2016 till 2021, då Löfven gick om med knapp marginal. Jag minns själv hur rafflande det var att läsa om Trumps senaste fadäs, vilka stora tankar det väckte om vart samhället var på väg. Jämför det med den slätstrukna och intetsägande Löfven och logiken bakom tidningarnas prioriteringar blir tydlig.
Detta är naturligtvis inte det enda exemplet på vår USA-fixering. Sociala rörelser som BLM, kulturkrigsfrågor som turerna kring “Drag Queen Story Hour”, “det svenska hjärtlandet”. Samhällsanalyser och begrepp klipps ut från en amerikansk kontext och placeras oreflekterat in i vårt svenska samhälle. Man kan dock fråga sig om detta egentligen är ett problem. USA är ju västvärldens härskare. Alla vägar leder till Washington. Jänkarna har flest atomvapen, kontroll över globala institutioner och världens största medieindustri. Gott om både hård och mjuk makt alltså. Det hade nästan varit konstigt om inte USA ockuperade så många av våra ögon och öron.
Ändå är denna besatthet otvivelaktigt sjuklig. Man kan fråga sig vilken nytta all rapportering om Trump hade. Vi kunde ju knappast rösta bort honom i nästa val. Vilka problem i Sverige, landet vi röstar i och rör över, försvann i floden av “orange man bad”? Vilka frågor fick aldrig luft? Vilka röster fick aldrig höras? Vad hade vi då upptäckt? Det finns egentligen få goda skäl till att närstudera imperiet i förfall till den grad vi gör. Ändå fortsätter vi. Frågan är då: vilken kulturell logik är det som upprätthåller vår fixering vid jänkarna?
Det finns en utbredd känsla av att det som händer i USA inte bara är spännande utan också av största relevans för oss. Denna aspekt av USAs kulturella dominans går att förklara genom vad filosofen Nick Land kallar en “Hyperstition”. En hyperstition är en sorts kulturell feedback-loop, en idé eller fiktion som på grund av sin utformning gör sig till sanning. Ordet är ett teleskopord av “superstition” i betydelsen vidskepelse, och “hyper”, till synes mest för att det är ett av Nick Lands favoritord. Medan vidskepelse förblir just vidskepelse, att tro på spöken väcker inte de döda från sin slummer skapar en hyperstition den verklighet den beskriver. Vår finanskapitalistiska tid är särskilt känslig för denna dynamik. På börsen kan blotta misstanken om ett bolags misslyckande leda till att aktiepriserna störtdyker, riskkapitalet sinar och att sista spiken hamras in i kistan.
Likaså är det med USAs kulturella dominans. Idén om Amerikat som särskilt signifikant, inflytelserikt eller som en vision om vad som väntar Sverige rättfärdigar landets stora medieutrymme och dess förbetalda parkeringsplats i vårt kranium. Det är en självuppfyllande profetia på samhällsnivå. För visst är det sant att USA är viktigt. Vi ser deras filmer, läser deras tidningar, förtjusas och förskräcks över deras politiska vägval. Amerikas förenta stater anses vara skådeplatsen för hela den moderna världens största triumfer och mest fruktansvärda monster. Allt detta formar naturligtvis vår världsbild, vilka problem och vilka lösningar vi ser. När vi stundtals tycks mer engagerade i det amerikanska samhället än vårt eget blir det ju en självklarhet att hålla koll på vad som händer i USA, hur ska vi annars förstå vad som händer eller kommer att hända i Sverige? Detta intresse upprätthåller sedan den infrastruktur som gör att det skrivs och talas så mycket om Förenta Staterna. Människor läser och tidningarna skriver. USA skapas till betydelsefullt och blir därmed det. Det självförstärkande systemet är slutet.
Men är det verkligen så att vi förstår vårt eget samhälle bättre på detta sätt? Är inte de Amerikanska trenderna som vi skriver och läser om undflyende och kortvariga? Var det någon som brydde sig om att drugor läste sagor för barn på en handfull bibliotek, annat än att det var ett särskilt pinsamt exempel på en direktimporterad kulturdebatt? Jag vill hävda att vi grovt överskattar den mån jänkarnas käbbel är av den minsta vikt för oss. Alla vi som bor i Sverige har vår egen verklighet att förhålla oss till, våra egna historier, konflikter och brännande frågor. Atlanten är långt mer vidsträckt än vad vi ibland inbillar oss.
Avslutningsvis vill jag alltså uppmana oss att inte sjunka ner i dyn så långt ifrån där vi lever och istället älska vårt öde där det möter oss. Låt oss titta bort och mot vackrare ting, som Nietzsche i sitt nyårslöfte från 1882 skriver:
Jag har ingen lust att föra krig mot det fula. Jag vill inte vara den som anklagar, jag vill inte ens anklaga dem som anklagar. Jag vänder bort blicken, det blir mitt enda sätt att säga nej! Och, till sist, det som saken ytterst gäller: jag vill äntligen en gång vara den som bara säger ja!