”Vi var så unga då, och visste inte att leken skulle bli vår verklighet en dag.”
– Faysa Idle
En svart september, svarta månader och snart svarta år. Ett överväldigande mörker har lagt sig över Sverige. Vi förmår inte längre tro att någon är trygg, oavsett på vilken sida av segregationens järnridå vi bor. Varje sprängning är ett sår i vårt land, varje skott är ett öde beseglat. Våra mödrar och systrar dör. Fäderna är osynliga. Vi håller på att tappa kontrollen över våra barn. Att tilliten brutalt raseras gör att segregationen bokstavligen befästs – det planeras för stängsel och murar i Staffanstorps grindsamhällen. Delar av majoritetssamhället drömmer sig bort till en mer oskuldsfull tid – tillbaka till Bullerbyn. Det förflutna är ständigt närvarande i de berättelser av flykt och rotlöshet hos den andra generationens invandrare som i parallellsamhällenas Sverige varken tillåts ha en fot i Sverige eller i hemlandet. I en tid av nostalgisk smärta blir gängkriget det epicentrum kring vilket en ny generations kulturkrig väller fram. Med Bullerby-romantikernas blick är det väl ändå rättfärdigat att låsa in trettonåringar bakom lås och bom på livstid – de är ju trots allt mördare? Våra barn lekte minsann med pinnar, inte vapen. Våra barn var minsann väluppfostrade och hälsade artigt på konstapeln. Våra barn är barn, och det räcker. Men är deras?
Segregationens järnridå gick inte bara genom min hemkommun Täby, utan även mellan min kommun och de riktigt utsatta områdena. Täby var ett litet Amerika, ett bilbundet suburbia isolerat från Sverige och Stockholm. Mina lekar och mina akademiska pretentioner tog mig från Täby, till Södermalm och till Uppsalas homogena Luthagen. Det går knappt att föreställa sig ett mer segregerat liv. Höghusbarnet ständigt omgiven av en vit övre medelklass, en upplevelse som bara röda linjen mellan Mörby Centrum och Mariatorget förmår att förmedla. Segregationen börjar så sakteliga förkroppsligas, ett förfrämligande tar vid gentemot det avvikande på andra sidan. Hur ska en söndersegregerad blick förmå att ta sig an gängkriminaliteten som fenomen utan att göra våld på människan?
En man vars blick kan hjälpa oss förstå gängkriminalitetens drivkrafter är historikern Johan Huizinga. In på dödsbädden skrev han sitt magnum opus Homo Ludens – A study of the Play-Element in Culture. Som titeln alluderar kan vi förstå oss själva som den lekande människan. Leken transcenderar det biologiska, logiska och estetiska som en egen dimension, delad av både djur och människa. Alla som sett fåglar föra upp en parningsdans vet att den ordentligt lekta leken är vacker. Något som bidrar till dess skönhet är att leken är fri – den är frihet. I den spänning som leken frammanar uppstår njutning och eufori. Alla som upplevt hur leken kan transcendera det världsliga förstår att den inte är en del av det så kallade ”riktiga livet”. Ett ljuvligt intermezzo. I sin egna aktivitetssfär skapar leken sin egen ordning med sina egna regler, en illusion. Den är begränsad i tid och rum, när leken har lekts är den över.
Leken är likt barnet ömtåligt, spelar man inte med bryts illusionen. Med alla dessa karaktärsdrag för leken i åtanke vill Huizinga argumentera för att leken är förcivilisatorisk och att civilisationen utvecklats ur leken. I antikens Grekland fångade tanketraditionen att i leken finns det sakrala. Vi vuxna förmår att leka med allvar och nå ett rituellt sakralt tillstånd, särskilt i förrationella tider. Trots det är barnen i sina på samma gång avancerade och urmänskliga lekar våra läromästare och föregångare i leken. De lär oss att ibland så leks leken på blodigt allvar, både i metaforisk och bokstavlig mening.
Vi möter en minnesbild av leken i Faysa Idles debutbok Ett ord för blod. Hennes livsöde är unikt, en författare direkt sprungen ur konflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen. Hon är också ett höghusbarn, men på andra sidan segregationsjärnridån. I en mer oskuldsfull tid i hennes liv och för Tensta leker hon och sin bror. De båda två är spänningssökande, drar sig till ”bus” och ”rushen”, vilket leder till att brodern tyder sig till de tidiga gängformationerna i orten. De leker ”gangster och polis”, med stor inlevelse. Huizinga menar att leken i dess högre form är ”a contest for something or a representation of something”. Barnen gör sig en bild av något annorlunda, något mer vackert eller sublimt, eller något mer farligt än det vanligtvis är. Genom att leva sig in i leken transcenderar hon och hennes bror det riktiga livet, representerar gangstern och polisen och får uppleva spänning och njutning, detta intermezzo som Huizinga beskriver. Jag slås av att denna jakt efter spänning och ”rushen” återkommer hos Faysa och flera andra karaktärer i boken som lockas av kriminalitet. Är inte jakten lätt att förstå som grundad i att “det riktiga livet” inte förmår förmedla något annat än utanförskap och lidande? I den fria leken kan livet bli något vackrare och större, bortom ångesten och tomheten.
Idles Tensta och till och med hennes liv skulle över en natt förändras för alltid. Ett mord inleder jakten på hämnd där broderns gäng och gatubarnens gäng formerar Shottaz respektive Dödspatrullen som inleder en gemensam dödsdans. Huizinga menar att till och med kriget mynnar ut ur leken och dödsdansen tar sig nästan an lekens karaktäristik. En antagonistisk tävlan om heder, makt och status gör hela Järva till sin lekplats. Konflikten transcenderar vardagslivet och försätter hela området i förundran och terror. De kriminella besjungs av gangsterrappare och en publik kring detta gladiatorspel växer fram. Denna makt, status och prestige som gangstrarnas våldskapital ger väcker frågan om det inte finns någon njutning i spänningen och ”rushen” tävlingen ger? Kan man gå så långt som att citera Huizinga: ”small boys ’fight for fun’, with rules limiting the degree of violence; nevertheless the limits of licit violence do not necessarily stop at the spilling of blood or even at killing”? Är kriget mellan Shottaz och DP en lek för unga män?
Det får oss att återkomma till den ack så omdiskuterade trettonåriga mördaren. Är morduppdraget en lek för barnet? Det måste vara det i den mån barnet förmår sig leva sig in i en fantasivärld. När barnet iklär sig rollen som mördare uppstår en antagonism mellan fiender och vänner. Uppdraget skapar sig en egen lekplats och sin egen tid, den har en början och ett slut. Den är spänningsladdad och på blodigt allvar. En transcendens av jordelivet. Det får mig att fundera om det inte något sakralt i pistolen som leksak? Att för evigt ta ett liv och försätta sitt eget i evig skuld. Men när leken är slut är barnet förvandlat. Mordet/leken har lekens rituella egenskaper, en rite de passage – tillgänglig för en hel generation av barn som söker rushen. Idle skriver: ”Något brann konstant inom mig, en eld som hela tiden var tvungen att matas.” Hon fortsätter: ”En låga som inte släcks när man täcker över den flammar upp det dubbla när det som täckte den tas bort”. En generation barn brinner.
Om man ska tro Huzinga lever leken helt enligt sin egen logik och bildar sin egen värld. I den råder helt andra regler som frikänner ens handlingar då de tillhör leken. Är inte barnet i leken oskulden förkroppsligad? Vi lever dock inte längre i den lekande människans värld, vårt rationaliserade och cyniska samhälle tillåter inte leken. Vi kräver dom och skuld. Vår moral är i sig främmande för leken, den gäller för alla, alltid. Vi behöver en vuxenvärld som bryter illusionen och låter leken lekas ut för alltid. Där gängledare slutar att vara fritidsledare. Och här tar vår lek med Huizinga slut. Idles livsberättelse förmanar en vuxenvärld att ta sitt ansvar. Måtte hon skriva mer! För det är en sak jag kan säga bortom min teoretiska och abstrakta lek med frågor om liv och död, rasism och rädsla, utanförskap och armod. Ett helt land brinner med ett växande rop som skallar från båda sidor av segregationens järnridå: Ger man sig in i leken får man leken tåla!
Om inte bara vi alla barn kunde leka tillsammans.