Känner man till någon del av Max Webers modernitetskritik är det antagligen idén om den avförtrollade samtiden. Hur begreppet ursprungligen användes och vilken (tydligen förhållandevis marginell) roll den spelade i upphovsmannens verk har ingen direkt påverkan på dess slagkraft. Det finns någonting djupt tilltalande – och på ett intuitivt plan uppenbarligen sant – i bilden av modernitetsprojektet som en flykt från en värld av tomtar, troll och arkaisk magi till en av rationalitet, illusionslöshet och säker kunskap – någonting så djupt tilltalande att den inom teorinördkretsar fått något av en meme-status.
Problemet är att Webers tanke (åtminstone vulgärversionen av den) uppenbarligen inte stämmer. Mycket bläck har spillts på att bevisa precis hur mytisk och fördomsfull senkapitalismen är – även om författarna kan dra sig för att låta de orden stå i förgrunden. Den som först gjorde mig uppmärksam på den här diskrepansen var David Graeber, som i sin essä Dead Zones of the Imagination påpekar att den gamla sagohjälten frodas och lever vidare i vårt sätt att föreställa oss poliser – att vi, trots att vi vet att de framförallt lägger sin tid på att upprätthålla ordningen, aldrig tycks tröttna på att beskriva dem som rättskipare. Liknande poänger går att hitta på i stort sett varje uppslag i Roland Barthes Mytologier – vi mytologiserar allt från pommes frites till Einsteins hjärna – och antagligen skulle man kunna fylla många hyllmeter med material som (eventuellt omedvetet) fungerar som argument mot tanken på att den moderna världen är avförtrollad. Men (som Tobias kvickt noterade när jag påpekade det här för honom) behöver vi inte gå längre än till Marx. Vad är varufetischism om inte just precis en förtrollning av föremålen på butikshyllorna?
Men om vi vet att samtiden inte är avförtrollad – varför vill vi så gärna tro att den är det?
Under ett redaktionsmöte påpekade Love att (vulgär-)Webers teori på en samhällelig nivå återspeglar hur vi på en individuell nivå tänker på vår egen oskuldsfullhet. Vi tycker om att ha varit oskuldsfulla, säger oss längta tillbaka till den tiden, men om någon påstår att vi fortfarande är det tar vi det som en förolämpning. På samma sätt vill moderniteten se sig själv som de vuxnas tidsålder. Förr trodde vi på älvor och magi, lekte trollkarlar. Nu är vi rationella, illusionslösa, ansvarstagande – och det kanske inte är lika kul, men alla måste faktiskt växa upp.
Vi tycker om att föreställa oss samtiden som avförtrollad eftersom det bekräftar den här självbilden, vulgär-Weber vittnar om vår egen mognad, och att argumentera emot är liktydigt med att säga att vi fortfarande måste växa upp.
Hemska tanke!