Det finns ingen mer allvarlig kris för det “bildade Sverige” än läsandets kris. Människor läser allt mindre, det är sedan gammalt. Dessutom läser människor fel saker. [Banal litteratur för själsligt fattiga] istället för [Framtida klassiker för intellektuella]. Du kan själv sätta in passande boktitlar i föregående mening. Allmänbildningens vita marmorslott är nu sprucket och bara väntar på att rasa ihop. Därför har bildningens riddare ridit ut i full karriär, dragit lans för den goda saken och vässat sina pennor. Kulturartiklarna har haglat över vårt dunkla land.
Man kan undra vilken nytta debatten egentligen tjänar. Läser man DNs kultursida, eller än värre skriver på den om läsning, är man sannolikt en frekvent läsare själv. Det högkulturella läsandet kanske mest passande beskrivs som en sorts subkultur, utan makt eller legitimitet utanför dess allt mer marginella sfär. Som alla subkulturer tar den näring av att vara annorlunda, en liten högborg av kultivering i ingenjörslandet Sverige. Det finns något trött i debatten, som lider av en brist på visioner och konkreta förslag. På sin höjd föreslås mindre skärmar i skolan. Det dominerande perspektivet är snarare någon sorts lat moralism. Sverige måste börja läsa igen, annars blir [kulturskribent] besviken. Har du förresten hört om hur viktigt det är att man läser?! Man får lätt känslan av att skribenterna innerst inne känner att slaget redan är förlorat.
Å andra sidan är det inte konstigt att läsandets långsamma död väcker starka känslor. Boken är trots allt en bundsförvant som följt oss sedan civilisationens vagga. Kanske är boken och läskunnigheten en av de förutsättningar för att vi ska kalla något civiliserat över huvud taget. Det är naturligt att sörja när en så nära vän går bort. Vidare är läsningen, tillsammans med träning och god kost, ett av de få moraliska påbud som fortfarande finns i vår tid. Läsningen, sägs det, gör oss inte bara mer bildade utan lär oss också kritiskt tänkande, kreativitet, hjälper oss att slappna av, lär oss empati, tränar vår koncentrationsförmåga och så vidare. Det är helt enkelt odelat gott att läsa.
Att de medier vi använder påverkar oss är föga kontroversiellt. Medieteoretikern Marshall McLuhan, känd från en intervju i Playboy Magazine 1969, menade att de medier vi använder bör förstås som en sorts förlängning av vår kropps naturliga förmågor. Till och med en uppfinning som glödlampan, som saknar förmågan att förmedla mer komplicerad information än blott ljus, möjliggör nya sätt att leva och vara. I och med detta förändrar det även vårt sätt att tänka, vad vi värderar och hur vi ser på världen. Just tryckpressen är den uppfinning som varit mest formativ för det västerländska psyket. Enligt McLuhan har västerlandet sedan tryckpressen varit en “print culture”, den kultur där det skrivna ordet är dominant vilket har lagt grunden för hela den historiska utvecklingen sedan dess.
Tryckpressen möjliggjorde en explosion av informationsproduktion, i mängder och i en hastighet som innan hade ansetts omöjlig. När texten ersatte talet som den främsta källan till information blev ögat det dominanta sinnet för människan. Detta menar McLuhan ledde till så disparata fenomen som det löpande bandet och den industriella revolutionen, nationalism, konceptet “kausalitet”, det kronologiska berättandet i litteratur, perspektiv inom måleri, psykologisk introspektion och en ständigt ökande individualism och specialisering.
Detta är att jämföra med den tidigare orala kulturen och människan, som enligt McLuhan karaktäriserades av magi och myter. Hon levde “ett kalejdoskopiskt liv” där människan upplever sin omgivning genom alla sinnen simultant, snarare än fokuserat och successivt som när man läser och ögat är det dominanta sinnet. Den orala kulturen saknar därmed instinkten att kategorisera och dominera sin omgivning, vilka ju är två av det modernas starkaste kännetecken. Känslorna var starkare, eftersom talet av sin natur är mer känsloladdat än det skrivna ordet. Alla människor existerade i ett nät av frändskap och ömsesidigt beroende och var främmande för själva konceptet individen.
McLuhan var som mest aktiv under efterkrigstiden som ju karaktäriserades av häpnadsväckande teknologiska framsteg. Denna schism mellan en äldre tryckkultur och de nya “elektroniska medierna” var Marshall McLuhans huvudintresse och han hypotiserade att de nya mediernas kraft skulle innebära en sorts återgång till en sorts oral kultur. Likt många av 1900-talets teoretiker är McLuhans anspråk enorma. Genom de elektroniska medierna, som är en sorts förlängning av människans nervsystem, kommer människan att uppgå i en världsomspännande gemenskap som är lika intim som den förmoderna bygemenskapen men obehindrad av fysisk plats och kroppens begränsningar. Den globala byn kommer vara vidskeplig och dunkel men samtidigt harmonisk och vital på ett helt annat sätt än vår värld.
Naivt och utopiskt kan man tycka, som ett cyniskt barn av det tjugoförsta århundradet. Men McLuhan kanske inte hade fel utan tog bara ut utvecklingen i förskott. Utan en plötslig våg av luditism är det osannolikt att vi åter kommer leva i en värld där boken inte behöver konkurrera med de elektroniska medierna. Låt oss säga att läsningens död inte går att stoppa. Om siffrorna är “oroande” nu, tänk då hur det ser ut om 50, 100 eller 200 år. Vem kan säga vad som händer med människan och samhället när det paradigm som dominerat vårt tankesätt under över 500 år helt och hållet går omkull och ersätts med något nytt?
Reflektion kommer att ersättas med intuition, logisk kausalitet med fri association, förnuft med affekt. Kanske kommer framtidens människa tänka i rhizomer (ingen början och inget slut, saknar hierarki) istället för i träd (en idealform som rot och världsliga fenomen som “grenar” som är närmare eller längre ifrån idealet). Det vore banalt och högmodigt att döma ut denna utveckling som antingen “god” eller “ond”. Men visst är tanken kittlande? De slitningar och kriser för efterkrigstidens politiska och kulturella hegemoni som många har attribuerat till teknikens utveckling är inget annat än den nya människans växtverk, bristningar som kommer att blekna på hennes fullvuxna och starka kropp.
Likt alla framtidsvisioner kommer den här vara underbar och fruktansvärd på sätt vi inte ens kan föreställa oss. Men den kommer utan tvekan vara helt och hållet ny. Tänk om boken inte har varit vår vän utan en boja som fjättrat oss vid det moderna, vid särskilda sorters tänkande? Kanske borde vi till och med accelerera processen. En ny värld väntar framtidens människa och jag önskar dess älskade analfabeter all lycka i den.