För att en tidpunkt, ett stycke tid, ska bli till en situation behöver den samlas till ett helt. Den kräver en plats i bred bemärkelse, eller, uttryckt på ett annat sätt: för att en situation ska kunna samlas till just en situation kräver den ett ”här.”
När vi sitter hemma är vårt ”här” vårt hem, när vi handlar är det mataffären. När vi går till jobbet är vårt ”här” skrivbordet eller kontorskomplexet i sin helhet, byggarbetsplatsen, stadens bussfiler eller de snötäckta hustak vi har till uppgift att skotta. Ibland rör vi oss mellan olika platser, andra gånger är vårt ”här” ett enormt eller pyttelitet eller oklart avgränsat område; det finns också stunder när vi inte riktigt vet var vi befinner oss, när vi är lite här och där, överallt eller ingenstans särskilt. Likväl måste det finnas ett ”här” (ofta implicit fram tills någon frågar var vi befinner oss) för att vi överhuvudtaget ska kunna prata om det som sker som en situation, som en stund, ett tillfälle eller en händelse. Den plats vi kallar ”här”, liksom den stämning och de förväntningar och möjliga handlingar som den bär med sig, är nödvändig för att ett stycke tid ska gå att uppfatta som ett sammanhållet helt, som en sammanhängande händelse. Utan ett ”här” är det svårt att tänka på det som händer som en händelse, och om det som händer sker över flera ”här” talar vi snarare om en serie händelser, om ett händelseförlopp. Kanske är det här fenomenet som lättast att upptäcka när vi tittar på film: en scen tar slut och nästa börjar när ett ”här” byts ut mot ett annat.
Med detta i åtanke blir det tydligt att den samtida människan sällan hamnar i renodlade situationer. Självklart händer det; antagligen finns det inte någon som aldrig någonsin varit helhjärtat och odelat här. Men sådana tillfällen är knappast tidstypiska, och de hör verkligen inte till vardagens lunk. Tvärtom är det någonting anmärkningsvärt, någonting minnesvärt med de stunder när vi känner oss samlade på en enda plats. För att ta ett par eventuellt övertydliga exempel är det någonting speciellt med att befinna sig i tentasalen, att under en skogspromenad plötsligt upptäcka hur man faktiskt är alldeles själv, att helt och hållet gå upp i samtalet med en vän – någonting speciellt med de stunder när vi känner oss eller faktiskt är jagade. Dessa typer av tillfällen hör kanske till en form av extrem, och betraktar vi hur vår tillvaro ser ut kommer vi också mycket riktigt att upptäcka att det är just en gradfråga. Men med det sagt finns det skäl att misstänka att samtidsmänniskan, åtminstone sett till vardagens genomsnittlighet, ligger längre bort från denna extrem än vad tidigare generationer har gjort. Det vill säga: vi har skäl att befara att den odelade situationen är på väg att luckras upp.
Till viss del har det att göra med vad vi skulle kunna kalla vardagens topologi. Som sagt är det nödvändigt för att en tidpunkt ska samlas till en situation att det finns ett ”här”, en plats för situationen att samlas på, men sett till vår vardag är det uppenbart att samtidsmänniskans ”här” saknar alltmer av sina egentliga avgränsningar. Självklart är det omöjligt att med passare och linjal dra någon form av gräns mellan den plats vi kallar ”här” och den vi kallar ”där.” Trots det är såväl ”här” som ”där” platsbestämningar som varenda människa gör bruk av dagligen. Tidigare har platsen vi befinner oss på avgränsats på ett kontinuerligt sätt: mataffären följer en rent rumslig logik när den delar gräns med gatan utanför; vårt hem följer en form av längtans eller orons logik när den genom vår inbillningsförmåga visar sig gränsa till en fantasiplats eller till ett annat rum som vi bodde i för mycket länge sedan. Dessa topologier är förvisso fortfarande giltiga, men till dem har ytterligare en dimension av gränstrakter fogats, en typ av avgränsningar som styrs av en logik främmande och till stor del obegriplig för oss, vilket är liktydigt med att säga: en typ av avgränsningar som inte tycks följa någon logik alls. Mataffären kan tack vare en pushnotis visa sig dela gräns med Beijing eller Borås, genom en statusuppdatering, ett sms eller ett samtal kan vilket gathörn som helst visa sig gränsa till en släktings hem eller till den bar där ens vänner för tillfället sitter på, och även när världsläget är lugnt och ingen hör av sig är vi både ständigt principiellt i gränslandet till andra platser och dessutom omgivna av det plotter av fabricerade ”där” som den påträngande reklamen utgör.
Denna oförutsägbara topografi är däremot inte i sig orsak till situationens uppluckring. Vår ständiga uppkoppling är nämligen en tvåvägskommunikation, dvs. vi kan även påverka och förväntas alltså många gånger också att påverka de ”där” som vårt ”här” numera angränsar till. Med andra ord är det strängt taget fel att tala om dessa ”där” som helt åtskilda från vårt ”här.” Det är inte endast fråga om platser som omger oss; dessa platser tränger sig dessutom på och blir aktiva delar av vårt ”här”. När vi befinner oss i mataffären befinner vi oss även till viss del på krogen med våra vänner – vad de säger påverkar oss, men vad vi säger påverkar också dem. Vårt ”här” är hemsökt av en mängd ”där” som luckrar upp avgränsningarna mellan dessa båda platser och gör det praktiskt taget omöjligt för oss att bara befinna oss där vi rent kroppsligen befinner oss. Vad detta innebär är att den situation som vi ”egentligen” befinner oss i bara är en form av delsituation, uppblandad med en skiftande mängd andra situationer. När vi sitter hemma är vi inte bara hemma, när vi handlar är vi inte bara intresserade av varorna på hyllorna och de skenande priserna, utan samtidigt också engagerade i en lång rad tematiskt separata diskussioner. När vi är på jobbet är vi också någon helt annanstans, och när vi är någon helt annanstans är vi också på jobbet.