Jag trodde ganska länge att det bara var kristna som kunde fördöma andra. Som när jag och mina vänner tittar ut från gymnasieskolans stora fönster. De vetter mot den asfalterade skolgården – som är nästan tom, förutom några enstaka elever som tagit sig ut i kylan för att röka. Min vän utbrister: ”Gud vad äckligt att de röker.” Jag tittade på henne förvånat. Varför tyckte hon att det var fel? Trodde hon också att rökning var en synd, så som jag fått lära mig det i kyrkan?
Bara kristna hade ju en syndakatalog att döma andra ifrån. Döm då min förvåning när min vän (som inte var kristen) klagade på våra klasskompisar för att de öppet rökte cigg på rasten i gymnasiet.
Jag tänkte nog så på grund av en berättelse om samhället som fanns omkring mig. ”I vårt moderna samhälle har vi gjort oss fria från religionens ok och befriat oss från skam och skuld genom att göra oss av med den förtryckande berättelsen om synd.” Men som jag sent omsider insåg så har alla människor en sorts syndakatalog; hur mycket man än vill bli fri från den så finns den där, i en eller annan form.
Men vad är då modernitetens syndakatalog, och vad betyder begreppet synd för oss idag?
Riksbankens jubileumsfond (RJ) utsåg ”Dödssynderna i vår tid” som 2023 års tema för sin återkommande textsamling. Tanken med årsboxerna är att de ska anknyta till ett aktuellt tema och representera samtida forskning inom humaniora.
I inledningen till förra årets texter skriver de om moralens återkomst: I svenska dagstidningar har användningen av ordet ”moral” ökat tio gånger så mycket sedan 2014. Skam och skuld är allt mer närvarande i den samtida debatten.
Ordet ”dödssynd” har en allvarlig klang i vårt samhälle. Men dödssynderna har aldrig varit en beteckning för de värsta synderna. De är istället de synder som gör oss till slavar under våra egna känslor och begär. Synder som drar oss bort från det sanna och det goda.
De olika texterna i RJ:s samling behandlar var och en av de olika dödssynderna och kopplar dem till samtiden. Avund diskuteras i förhållande till vår avundsjuka på sociala medier, vrede handlar om våldet och kriminaliteten. Frosseri förknippas med miljöförstöring, lättja med den bristande sopavfallshanteringen. I boken om girighet diskuteras kapitalismens svagheter och i boken om högmod förs en kritik av kolonialismens historia i bland annat Sverige och på svenska museer. Avsnittet om kättja är kanske det minst intressanta. I motsättning till de andra så presenteras ingen uppdaterad motsvarighet till otukt. Boken beskriver istället sexualitetens fria plats i moderniteten. Men även här kan man tänka sig moderna varianter av den ”gamla” synden; metoo är ett exempel på hur även den fria sexualiteten har en tydlig gräns.
Det är intressant att se hur utvecklingen och samtalet om synd har ändrat sig sedan dödssynderna lanserades på 500-talet av påve Gregorius den store. Genomgående för texterna är en kritik av hur vi lever idag och vilka konsekvenser det får för människor omkring oss. Budskapet är tydligt: vår livsstil är inte hållbar. Kanske kan de gamla synderna hjälpa oss sätta fingret på det?
I läsningen av de olika ”moderna synderna” så är det lätt att bli överväldigad över alla nya synder man gör sig skyldig till. Frosseri kryssar jag av redan för att jag bor i ett av världens rikaste länder, källsortering är något man ständigt vet att man borde göra noggrannare. Att jag någon gång (ganska många gånger) har flugit de senaste fem åren gör inte saken bättre. Dessutom har jag besökt många av Sveriges museer som stoltserar med landets högmodiga historia. Och till och med njutit av det.
Det enda jag kan trösta mig med är att jag inte börjat investera i dubiösa aktier.
Hade påve Gregorius den store fördömt även detta? I Vatikanens uppdaterade lista över dödssynder som lanserades 2008 ingår miljöförstöring, orimlig rikedom och bidragande till social orättvisa. Utifrån det kan man dra slutsatsen att tolkningarna i RJ:s textsamling även har förankring i de mer traditionella kyrkorna.
Men hur når man då upp till alla dessa krav? Den moderna människan lever i konstant ångest över sina problem, bland annat klimatförändringarna. Samtidigt verkar det vara svårt för många att nå upp till den livsstil som krävs för att känna att man hanterar situationen på ett tillfredsställande sätt.
Kanske hade den medeltida människan minst lika mycket ångest över sin oförmåga att nå upp till kyrkans krav på henne? Kanske är ångest över synd en oundviklig del av livet? Samtidigt är vår ångest så stor just för att vi inte har en väg ut ur vårt tillstånd. Den medeltida människan hade ett helt system som var till för att hjälpa henne hantera sina skuldkänslor och bli en bättre människa.
Slår man upp ordet ”synd” i den katolska kyrkans katekes är den första rubriken: ”Nåd och synd”. Synd är inget isolerat från nåden eller Guds kärlek till människan. Det ena kan inte förstås utan det andra. Ola Sigurdson, teolog vid Göteborgs universitet, skriver i sitt bidrag om avund att kristendomens
syn på dygder skiljer sig från antikens i att processen nästan blir psykologisk. Självrannsakan och bikt är viktigare än att bara ”göra rätt”. Det är en helgelseprocess att bli mer dygdig, en process man dessutom får gudomlig hjälp för att klara av.
Allt detta gör att synderna traditionellt har varit mer relativa än samtidens. Paulus skriver exempelvis: ”Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt.” (1 Kor 10) I detta brev diskuterar han huruvida kristna behöver avstå från samma saker som judarna. En av hans slutsatser är att alla är fria att följa sitt eget samvete i de olika frågorna. Den viktigaste versen i kapitel tio är vers trettioett: ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.” Poängen är hjärtats riktning mot det goda, inte de enstaka handlingarna – även om handlingarna såklart speglar hjärtats tillstånd.
Här finns kanske den viktigaste skillnaden från den moderna syndakatalogen vi lever med. Målet är inte handlingarna i sig utan (1) det själsliga tillståndet hos personen (2) och vart hon riktar sina handlingar; man kan kalla det en handlingens teleologi.
Det kan appliceras på den moderna diskussionen om att man ska avstå från att flyga eller äta kött för klimatets skull. Blir världen bättre om man slutar flyga men fortsätter behandla sina anställda eller grannar dåligt? Räknas klimatkrisen som ett högsta mål att rikta sina gärningar och sitt liv emot? Utan den psykologiska utvecklingen sprungen ur hjärtats omvändelse finns ingen väg till riktig förbättring. Att konstant kämpa för att göra allting rätt och upprätthålla vissa mål blir en kamp förgäves om den inte involverar hela kroppen och själen. Dessutom klarar man inte kampen helt på egen hand. Psykisk ohälsa är ett allt större problem i samhället. Den ökade ångesten reflekterar orimliga förväntningar och krav. De nya synd- och skamkänslorna över miljöförstöring och sociala orättvisor blir ännu ett ok att bocka av och klara av. Men hjälper vi istället människor att komma i kontakt med det goda som finns inom oss alla så kommer också världen att bli bättre.
Syndakatalogen har kommit tillbaka, men den visar sig vara psykologiskt svår för individen att efterleva. Pendeln har vänt från att allt är tillåtet till att istället landa i en sträng gärningslära.
Det saknas nåd, förlåtelse, helgelse.